Multipelmelankoli

Nu har den börjat, den här fantastiska tiden. Var det lika vackert förra året? (Ja, förmodligen.)

Jag sitter vid köksbordet med öppen ytterdörr, sval luft letar sig in och smeker mina fötter. (Eventuellt gör grannkatten snart detsamma, jag har redan fått jaga ut honom en gång och mötts av lika delar förvåning och indignation.) Koltrastens sång ekar mellan huslängorna. Jag vet att scillan lyser blå i snåren, att vitsipporna just slagit ut, liksom de praktfulla orangeröda tulpanerna strax intill husväggen.

Y leker hos grannen, Q hos en kompis som bor lite längre bort, han ska hämtas efter middagen. O reste idag till Göteborg på konferens. Han har lovat att ta det lugnt och försöka vila upp sig, han är fortfarande sjukskriven på halvtid. Yrseln är bättre men inte borta och blodtrycket fortfarande högt.

Jag njuter av lugnet och naturens skönhet, det gör jag verkligen. Men alldeles bra är det inte, vad är det som trycker mig?

Oro för O förstås. Oro för pappa som visserligen mår bra (men hur länge?) och som inte svarade i telefon i söndags eller imorse men som skickade ett mejl idag med titeln Livstecken. Oro för lillasyster, ja inte så mycket kanske. Hon är på semester i Japan med en väninna och gör förhoppningsvis slut på en del av alla de pengar hon tjänat på att jobba alla röda dagar då Karlfan och vi andra i kärnfamiljsträsket ugglat hemma i holken. (Karlfan har visst skickat in skilsmässopapper nu, dock utan hustruns påskrift.)

Liten molande oro för hämtningen av Q ikväll, han brukar vara pestig när han varit hemma hos kompis och lekt. Klart jag fixar det, jag biter ihop och behärskar mig. Det kommer att gå bra. Men fan vad trött jag är på hans olater, de han tidvis uppvisar. Imorse var han osedvanligt kaxig och otrevlig mot både O och mig innan han lugnade ner sig och kramade oss adjö. Det sliter på mig, liksom de tankar och känslor som väcks hos mig. Vete fan om inte det är nioåriga Helga som reagerar ibland. Hennes tillvaro såg radikalt annorlunda ut än Q:s.

Trött är jag också, sov dåligt inatt liksom natten innan. Och inte så lite missnöjd över det faktum att jeansen stramar betänkligt trots att jag aldrig varit starkare eller haft bättre kondition eller tränat så mycket som jag gör nu (och dessutom gillar det!). Men jag äter ungefär det jag har lust med och det kan jag tydligen inte. Undra på att mina gener har överlevt. Jag kan se henne framför mig, min ludna urmoder, där hon går på savannen, stark och kraftig och välgödd, med dito unge hängande på ryggen. Hennes ögon lyser med stadig lystnad då hon oupphörligen söker efter ätbart, och hon stoppar det ömsom i sin egen, ömsom i ungens mun. Hennes magra medsystrar ligger avtuppade under träden.

Jo, här finns mycket att bena i. För att inte tala om det som är största orsaken till mitt missmod, det pågående tjafset på jobbet. Hur mycket jag än gillar herr Snäll som person måste jag inse att han tidvis är en bedrövlig chef, och det måste jag hantera. Fast jag vet inte riktigt hur.

Nej, största orsaken till missmodet är att jag är hungrig (hej urmoder!). Så nu ska jag värma köttfärsgryta med kikärter och hämta hem min yngste son, han som brukar bli glad när jag hämtar honom.