Imorse gick botten ur mig när vi inte kunde hitta Q:s glasögon. Redan på kvällen innan noterade jag att han inte hade dem på sig, nejdå de ligger på byrån svarade han tryggt och jag lät mig nöja. Samma svar imorse, då insåg jag att det nog är hans standardsvar för att lugna mamma.
De ligger inte på byrån, när hade du dem senast? Försök komma ihåg! Hade du dem när du kom hem från skolan? Tänk efter lite! Eller har du lagt dem i bilen i facket på bildörren sådär som du gör ibland? Hallå? Svara mig!
Ju mer jag tjatade, desto mer amöbalik blev Q. Han sjönk djupare och djupare ner över frukostmackan, blickade allt dolskare upp på mig, svarade allt enstavigare och fåordigare. Vet inte. Tror inte det. Ohörbart mummel.
Mer behövs inte för att jag ska flippa ut en arla vardagsmorgon. Dåligt morgonhumör, check. Känslan av att tappa kontrollen, check. Känslan av att det hänger på mig, check. Irritationen på mig själv att jag inte förmådde bryta det destruktiva mönstret mellan Q och mig, check.
(Jag sa till och med att det inte är aktuellt med en egen mobil så länge han inte har bättre koll på sina grejer. Orättvist kanske. Q vill väldigt gärna ha en mobil, mest för att spela på. Han blir nog väldigt besviken om vi erbjuder honom styvfars gamla senilofon som bara går att messa och ringa med.)
O cirklade runt oss och sa till mig att lugna mig, du överreagerar faktiskt. Det är inte konstigt att han inte kommer ihåg, jag tycker också att det är jättesvårt att komma ihåg var jag lagt mina glasögon.
Jotack. O har många förtjänster men att hålla reda på grejer är inte en av dem. Jag har aldrig slarvat bort några glasögon i mitt liv (men det har faktiskt Q gjort). Tips: låt dem sitta kvar på näsan, då vet man var man har dem. Eller lägg dem på ett i förväg uttänkt ställe, helst samma varje gång. (Jag erkänner att jag numera tar av mig glasögonen när jag tränar, de immar igen och halkar på svettig näsrygg. Frågeställningen var aldrig aktuell när jag var barn. Men för Q är den det.)
Q gick för att borsta tänderna och jag åt upp min frukost. Sedan plockade jag åt mig två enkronor. Igår morse vaknade jag 05:23 inklämd mellan sönerna men inatt sov jag ostörd. Dags att återinföra den gamla regel att den som stannar i egen säng hela natten belönas med en krona.
Ett ögonblick föresvävade det mig att hålla inne med Q:s enkrona tills glasögonen hittats eller tills han samarbetade i eftersökningen av dem. Var kommer sådana där drakoniska ryck ifrån? Var min egen barndom sådan? Det kan jag i så fall inte minnas. Men nej, det vore faktiskt grymt.
Q satt moloken på sin säng och flög upp och gav mig en kram när han fick kronan, och därmed var isen bruten. Tänk efter igen, manade jag, gå igenom dagen i minnet. Vad gjorde du? Först hade du gympa.
Nu vet jag, ropade Q, och sprang till sin ryggsäck och tog fram glasögonen ur ytterfacket. Jag tog av dem för att de inte skulle bli buckliga!
Medan han tvättade dem valde jag ut ett av alla mina glasögonfodral, inget märkvärdigt alls, men det jag trodde att Q skulle gilla bäst. (Det fina med dinosaurier som han fick för några år sedan är borttappat sedan länge.) För att ha i ryggsäcken och lägga glasögonen i när han tycker att de är ivägen.
Han blev så glad att jag blev rörd och skamsen. En lång stund satt han och öppnade och stängde det och vek prydligt ihop putslappen.
Nå men skorna då, de sönderrivna? Min första reaktion var ju att gräla på Q. Men när betydligt lugnare Y (som inte smutsar ner sig hälften så mycket som Q, inte heller gör hål på kläderna i samma utsträckning) ett par veckor senare kom hem med nästan lika trasiga skor - de hade fått likadana - blev jag betänksam. I lördags reklamerade jag dem och sa precis som det var, att storebror är en slitvarg men lillebror är det faktiskt inte i lika hög grad och bättre än så här borde barnskor hålla. Jag fick pengarna tillbaka.
Vi åkte till en annan affär och köpte dyrare och finare skor. Q fick två par. Efteråt åt vi sushi och jag bad honom om förlåtelse för att jag grälat så.
Åh vad jag känner igen mig i morgonhumörer! Och amöbaresultatet...
SvaraRaderaOch vad gäller skorna tänkte jag skriva det redan senast du skrev om dem. Att skor till barn som leker på skolgård med asfalt är svårt. Det krävs kvalitet. Två par slet M ut på nolltid förra året innan jag gick till riktig skoaffär och bad om hjälp för vad som skulle köpas. Det är vansinnig skillnad på förskolans gräsgårdar och skolans hårdgjorda ytor både när det gäller skor och byxor. (Och då har jag en som innan han började skolan aldrig gjort hål på kläder)
Heja er! Dig och Q som klarar ut det, Y som inte sliter ut lika mycket (och som jag antar inte ärver mycket kläder efter storebror ;-) och O som inte tappar tålamodet (just där och då i alla fall).
SvaraRaderaTack för tillropen!
SvaraRaderaVåra präktiga (ursäkta, men sant!) grannar åker alltid till särskilda barnskoaffärer och utrustar sina barn, två gånger per år. Man kan nästan ställa klockan eller snarare kalendern efter dem.
Själv orkar jag inte riktigt vara så präktig, det blir ett och annat köp i vanliga sko- eller sportaffären. Men helt klart lönar det sig bättre att kosta på kvalitet från början.
Y är betydligt mindre än Q så vid femsnartsex års ålder har han fortfarande de kläder som Q hade när han var tre-fyra. Men snart lär det inte finnas mycket kläder kvar att ärva. Ytterkläder och skor, definitivt inte.
De slitstarka jeansen från ossoami som en läsare tipsade om är emellertid en hit! Inte ens Q lyckades göra mer än ett pyttelitet hål på dem. Fast tyvärr är Q inne i en jeansvägrarfas just nu. Mitt argument att nytvättade jeans ÄR hårda och osköna, och känns bättre om en stund, köper han inte.
Torktumla jeansen utochin en stund så blir de bärvänliga.för barn./Stella som lagat fler jeans i år än alla barnår sammanlagt. Knäna!
SvaraRaderaVi har ingen torktumlare. Annars var det ett bra förslag./O
SvaraRaderaVi är nog också lite präktiga...men bokar gratis personal shopping på Barnskospecialisten (St Eriksgatan) två gånger per år. Sparar tid och besvär, och de är bra på barnafötter. Har gett upp vanliga skoaffärer faktiskt.
SvaraRaderaJag känner igen det du beskriver från min egen barndom. Både jag och min yngre bror var bra på att tappa bort och/eller ha sönder saker. Inte av illvilja eller uttalad vårdslöshet, men, tja, för att vi båda var aningen disträ och för att saker går sönder när man använder dem (just när det gäller skor verkar det vara oerhört olika hur man sliter dem; både jag och broderskapet slet skor ungefär som om vi tuggade på dem - och gör det fortfarande - medan vår pedantiska lillasyster har kläder kvar som hon hade i tonåren som fortfarande är i sådan kondition att man skulle kunna bära dem). Det ledde väldigt ofta till situationen du beskriver; d.v.s. att mamma freakade. Jag förstod aldrig då, och förstår fortfarande inte, riktigt, vad bråket kring det trasiga/borttappade skulle leda till. Det var ju liksom aldrig med flit man haft sönder/tappat bort. Pappa hade en mer pragmatisk syn på det hela; var något sönder så var det sönder; om det var något som var lagningsbart fick man i den mån man kunde laga det, eller hjälpa till att laga det, men var det ohjälpligt paj, eller för den delen borta, så var det ju inte så mycket att snacka om, och definitivt inget att tjata om i två dagar. På min systers konfirmation lyckades min bror bli av med sina glasögon; han lade dem på biltaket när vi stod på en parkeringsficka och bytte skjortor, och glömde dem sedan där tills vi hade kört typ 2 km. Då var de ju ohjälpligt borta, förstås. Brorsan var då typ 23 år och för länge sedan i en sits att han betalade sina glasögon själv, men mammas reaktion var precis som när vi var åtta, d.v.s. något i stil med det du beskriver ovan. Det hela slutade med att pappa blev less och hojtade MENFÖRHELVETEHANGJORDEDETJUINTEMEDFLIT. (Det ledde ju inte till att ämnet aldrig mer kom upp, men diskussionen dog i alla fall just då.)
SvaraRaderaJag har vid 40 fortfarande inte förstått vad det är som gör det här, men jag undrar om det är något slags kontrollgrej. Någon av mina bekanta ville få det till att det handlade om hur mycket pengar man var van att ha, men det stämmer då inte, eftersom pappa är uppväxt under extremt ofördelaktiga förhållanden vad gäller den saken.
Ja, vad nu den här episteln bidrog med. Men jag kan extremt väl känna igen mig i Q; det var inte som att skället gjorde det lättare att komma ihåg var man lagt det bortglömda; det blev bara tunnelseende av skiten.
Mycket intressant med ditt perspektiv, Tolkia!
SvaraRaderaFör min del är det absolut att tappa kontrollen. Inget stressar mig som det. Det är väl utprovat, både empiriskt i familjelivet och genom diverse mumbo-jumbo-personlighetstest som jag gjort i jobbet.
Jag tror (liksom du) inte att ekonomi under uppväxtåren är en särskilt stark faktor här. O som är mycket mer sangvinisk hade det mer knapert när han växte upp än jag. Nej, det är nog personligheten det handlar om.
Klart jag fattar att det inte är av illvilja Q tappar bort och gör sönder saker, lika väl som jag fattar att det inte är konstruktivt att skälla om saken. Historien ovan visar ju det, så snart jag lugnat ner mig och kunnat ge honom den nödvändiga tanketråden, kom han ju ihåg vad han gjort med brillorna. Nej, det är ett skolexempel på att man regredierar till sin mest primitiva sida då man är utsatt för stress. Men det är ju mitt ansvar att reda ut, inte Q:s.
Jag fnissar åt glasögonen på biltaket, det låter som att Q skulle kunna göra det även som vuxen. Hoppas jag har kommit så långt i min personliga utveckling att jag kan avhålla mig från att skälla då!
En närliggande frågeställning är emellertid denna: hur mycket ska man hålla reda på och tjata, alternativt låta ungen ansvara själv och tappa bort grejer? O har nyligen läst en artikel om barn som curlas i idrottsaktiviteter och aldrig packar träningsväskan själv etc, och blev mycket inspirerad. En unge som aldrig får ta eget ansvar lär sig heller inget. Men priset lär ju bli ett antal glömda och borttappade grejer på vägen.
Kontroll, ja. Jag inser att det här har något att säga mig också. Min akilleshäl är alla de distansmöten jag har i jobbet. Oron för att skype inte ska fungera, och framför allt att det ska vara jag som har en dålig linje. (Jag måste sluta med det. Senast förra veckan hade jag ett möte med en kollega som satt i lobbyn i en sporthall i Manchester och en som satt på sitt kontor på en välfinansierad myndighet i London. Mötet fick avbrytas flera gånger för att London hade så dålig anslutning).
SvaraRaderaJag tror inte att man lär sig bäst genom att misslyckas utan av att bli hjälpt att själv lyckas. Alltså att du kan uppmuntra honom att komma ihåg och hjälpa honom med strategier för att komma ihåg. Istället för att skälla när han tappat bort eller genom att låta honom stå utan idrottskläder på lektionen. Jag är själv en slarver och tro mig, man blir enormt irriterad på sig själv och det blir inte bättre av att någon annan är där och förstärker att man är en slarver. Fundera istället på om det finns något du kan lära ut om hur man ska komma ihåg saker och var noga med att hamna på rätt kravnivå, så att han kan lyckas med att komma ihåg att packa grejer eller vad det än är.
SvaraRaderaJadu... konstruktiva förslag i trevlig ton välkomnas alltid! Särskilt hur uppmuntran att komma ihåg inte ska urarta till vanligt tjat, för den gränsen är förunderligt oskarp ibland.
RaderaNästintill omöjligt. Men vad heter det, strävansmål?
SvaraRadera