Det cirkulerar en hel del citat från en bloggare och författare vars namn jag ska låta vara osagt. Hens specialitet är kommunikation mellan barn och föräldrar. Hen tillhör den anti-auktoritära skolan.
Jag började följa bloggen för ett bra tag sedan, men fick sluta. Trots att jag i sak håller med om i stort sett allt blev jag fruktansvärt irriterad på det puttriga, självgoda, mästrande tonfallet. Nej, orden jag väljer är inte rätt. Hen är inte överlägsen, utan välmenande. Men... aningslös.
Nu ikväll efter att ha nedkämpat tvenne söner i sängen, utan blodvite men inte utan provokationer, ser jag ett nytt citat i mitt flöde. Jag får god lust att kommentera det men inser att min snälla vän som delat det skulle kunna ta illa upp.
Citatet går ut på att barn som inte samarbetar, underlåter att göra det eftersom de inte upplever relationen med den vuxne som tillräckligt meningsfull.
Jag tänker jesus jävlar kära experten, du måtte ha helt andra sorts barn än jag. Visst blir jag regelbundet tokig på mina ungar när de inte samarbetar. Men är inte det en del av barns normala utveckling?
Själv samarbetade jag oftast. Men så var jag ett ganska marginaliserat barn också, utan syskon, ensamt i en vuxenvärld som inte tog så värst stora hänsyn till mig och mina behov. Min föräldrarevolt kom långt efter att jag blivit vuxen.
End of rant, som man säger.
Jag började följa bloggen för ett bra tag sedan, men fick sluta. Trots att jag i sak håller med om i stort sett allt blev jag fruktansvärt irriterad på det puttriga, självgoda, mästrande tonfallet. Nej, orden jag väljer är inte rätt. Hen är inte överlägsen, utan välmenande. Men... aningslös.
Nu ikväll efter att ha nedkämpat tvenne söner i sängen, utan blodvite men inte utan provokationer, ser jag ett nytt citat i mitt flöde. Jag får god lust att kommentera det men inser att min snälla vän som delat det skulle kunna ta illa upp.
Citatet går ut på att barn som inte samarbetar, underlåter att göra det eftersom de inte upplever relationen med den vuxne som tillräckligt meningsfull.
Jag tänker jesus jävlar kära experten, du måtte ha helt andra sorts barn än jag. Visst blir jag regelbundet tokig på mina ungar när de inte samarbetar. Men är inte det en del av barns normala utveckling?
Själv samarbetade jag oftast. Men så var jag ett ganska marginaliserat barn också, utan syskon, ensamt i en vuxenvärld som inte tog så värst stora hänsyn till mig och mina behov. Min föräldrarevolt kom långt efter att jag blivit vuxen.
End of rant, som man säger.
Änna.
SvaraRadera21:12
(Änna.
SvaraRadera21:12
22 oktober, 2015 21:12 )
Sedan var det kajakerna som skulle väljas.
Håller med dig, klarar heller inte hens blogg./Maria
SvaraRaderaJag har ingen aning om vem du syftar på, men det där var ju absurt. Mvh upproriskt och obstinat barn med ytterst meningsfull relation till föräldrarna.
SvaraRaderaOm inte barnet finner relationen meningsfull så får väl barnet gå och söka sig en annan relation. Som en god väns barns far sa om sin son, då kanske ett par år gammal och uppenbarligen missnöjd med något "He's free to leave at any moment".
SvaraRaderaAlltså, jag kräks på sådant numera - även om jag förstår att resonemangen måste fram. Men barn är inte bara liksom inte bara heliga små goda varelser. De är som folk är mest. Det är ju bara att gå till sig själv - det händer att man inte samarbetar med sin partner bara för att man är på jävligt dåligt humör. Allting är inte förälderns fel. Det handlar om utveckling, barnets utveckling, ens egen utveckling, utvecklingen av relationen till barnet.
SvaraRaderaKonflikter är utveckling.
Oj, nu tar jag åt mig lite eftersom jag igår kommenterade i en blogg med en länk till just denna (troligen) blogg. För jag håller om det du skriver - jag håller med om mycket hen skriver, men har haft svårt att fatta hur det ska funka i praktiken.
SvaraRaderaTa inte åt dig! Jag skriver så mycket svammel och jag hade själv glömt bort hela mitt inlägg OCH kommentarerna i det.
RaderaVad jag menade är att jag hatar visdomsord. När jag var femton hade jag rummet tapetserat med floskler av typen "Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus." Numera skulle det behöva stå "Förbanna mörkret en stund om det är vad du behöver, men glöm inte att plocka fram tändstickor och stearinljus och när du känner dig litelite sugen så prova tända ljuset en stund och känn hur det känns. Men vem är jag att veta hur du ska leva ditt liv förresten. Det är ju ditt liv och ditt val, du kanske vill leva i mörkret. Mörker kan vara trevligt också för då slipper man städa."
Och det blir så jäkla långa och intetsägande visdomsord så jag låter bli :-).
Ta inte åt dig!! Jag läste det du länkade till och tyckte att just det var vettigt.
RaderaÄsch, precis som Maja så tydligt illustrerar i inlägget ovan - det där citatet skulle ju få plats om man lät det löpa hela vägen runt rummet, längst uppe under taket, trevligt alternativ till Carpe diem och sånt - så blir det mesta konstigt om man rycker det ur sitt sammanhang eller försöker koka ner det till en slagkraftig devis.
Skönt att höra att fler reagerar som jag. Jag håller verkligen med dig Jenny, jag ställer i princip upp på det mesta som står på den där bloggen men har väldigt svårt att få till det själv i praktiken. Och känner mig automatiskt som en dålig förälder. Den känslan blir man fan inte en bättre förälder av!
Tack för tillräckligt med ledtrådar så att också en annan förstår vilken blogg det är frågan om! Hälsn. nyfiken i en strut
RaderaGahh, hoppas nu inte experten ifråga dyker upp här och börjar skälla över min elaka kritik. Orkar inte med det just nu.
RaderaSjälv orkade jag läsa där typ en halv sekund!
RaderaHåller helt med. Avskyr hens blogg. Jag är världens elakaste mamma, jämt. Gillar ni inte maten? Ät inte då. Inget barn svälter pga en missad måltid. Vill du inte samarbeta. Nähä. Då kommer jag inte att ha oändligt tålamod med dig och därigenom ge en enorm bekräftelse på att du har rätt att agera på det sättet. Dels orkar jag inte, det blir rent skådespeleri från min sida. Har inte mycket tålamod med något, inklusive krånglande barn. Så varför ikläda mig en roll som inte passar mig och som jag inte kan fullfölja? För det andra tycker jag att den tålmodiga, ständigt lyssnande och förhandlande mamman (ja, faktiskt, alltid mamman. Barnen ifrågasätter inte pappa tillnärmelsevis lika mycket) ger barnet en mycket falsk bild av världen. Visst ska vi göra livet enklare för barn än för vuxna men att hela tiden bekräfta att krångel är ok är att ljuga. Ingen accepterar en vuxen som krånglar- våra marginaler är supersmå. Bör man inte lära sig att krångel leder till konflikt? För det gör det ju. Äsch jag vet inte vart jag vill komma med det här, ursäkta rantandet. Tack för en bra blogg och, som jag tycker, bra inställning till barn och fostran!
SvaraRadera