Jag är sliten nu. Jag märker det på olika sätt. Min gamla hjärtklappning har kommit tillbaka, jag blir lätt stressad, irriterad och ledsen.
Så länge det finns något att göra, att ordna med, går det oftast bra. Men när det inte gör det är jag en blöt fläck.
Idag när jag kom till pappa var han lite ledsen. Inget är mitt eget längre, sa han. En hurtig kvinna från hemtjänsten hade rensat bland matlådorna och slängt något han hade velat äta.
Det skär i hjärtat, eventuellt ska jag prata med hemtjänsten om detta och be dem vara lite mer varsamma. Samtidigt är ju pappa skör, en matförgiftning är det sista han behöver. Och han har inte riktig koll på hur gamla lådorna är.
Jag förstår honom. Nej, han har inte valt det här. Han ligger i en lägenhet som jag har valt, med möbler jag har valt, i kläder jag har valt.
Jag har gjort så gott jag kunnat, jag har hämtat tavlor och saker och lite husgeråd från hans gamla lägenhet. Fast jag frågade massor av gånger sa han aldrig vilka han ville ha, så jag valde själv.
Jag skaffar precis de böcker han vill läsa, just nu lättläst, Guillou och Sjöwall-Wahlöö. Jag köper precis den mat han vill ha utöver matlådorna. Objektivt och materiellt har han inte haft det så här bra på länge. Men det är inte hans, det har han rätt i.
Han ligger vaken och oroar sig, säger han. Tysta tårar av vanmakt rinner på mig, han märker dem inte, lika bra det. Jo, han oroar sig över sina saker, sina böcker och plastmodeller, vad ska hända med dem. Jag vet inte vad jag ska svara, menar han nu eller sedan? Ska jag hämta hit en del av dem så du får se dem, blir du lugnare då? Nej, nej. Det behövs inte.
När jag skriver detta inser jag att det jag är räddast för, att se pappa ledsen och orolig, det är här nu. Det har jag aldrig stått ut med och gör det förstås inte nu heller.
Samtidigt begriper jag ju att jag har gjort och gör allt som är rimligt och mer ändå. Pappa säger inget annat heller, han uttrycker inget annat än tacksamhet och kärlek. Du behöver inte komma så ofta, säger han. Det säger min syster också.
Nej. Jag vet. Jag måste hålla ihop. Men mår jag bättre av att inte vara där, att inte suga ut det sista av vår tid tillsammans, den tid som alltid varit begränsad, den tid som nu alldeles snart ska ta slut?
Fan vad det gör ont det här.
Så länge det finns något att göra, att ordna med, går det oftast bra. Men när det inte gör det är jag en blöt fläck.
Idag när jag kom till pappa var han lite ledsen. Inget är mitt eget längre, sa han. En hurtig kvinna från hemtjänsten hade rensat bland matlådorna och slängt något han hade velat äta.
Det skär i hjärtat, eventuellt ska jag prata med hemtjänsten om detta och be dem vara lite mer varsamma. Samtidigt är ju pappa skör, en matförgiftning är det sista han behöver. Och han har inte riktig koll på hur gamla lådorna är.
Jag förstår honom. Nej, han har inte valt det här. Han ligger i en lägenhet som jag har valt, med möbler jag har valt, i kläder jag har valt.
Jag har gjort så gott jag kunnat, jag har hämtat tavlor och saker och lite husgeråd från hans gamla lägenhet. Fast jag frågade massor av gånger sa han aldrig vilka han ville ha, så jag valde själv.
Jag skaffar precis de böcker han vill läsa, just nu lättläst, Guillou och Sjöwall-Wahlöö. Jag köper precis den mat han vill ha utöver matlådorna. Objektivt och materiellt har han inte haft det så här bra på länge. Men det är inte hans, det har han rätt i.
Han ligger vaken och oroar sig, säger han. Tysta tårar av vanmakt rinner på mig, han märker dem inte, lika bra det. Jo, han oroar sig över sina saker, sina böcker och plastmodeller, vad ska hända med dem. Jag vet inte vad jag ska svara, menar han nu eller sedan? Ska jag hämta hit en del av dem så du får se dem, blir du lugnare då? Nej, nej. Det behövs inte.
När jag skriver detta inser jag att det jag är räddast för, att se pappa ledsen och orolig, det är här nu. Det har jag aldrig stått ut med och gör det förstås inte nu heller.
Samtidigt begriper jag ju att jag har gjort och gör allt som är rimligt och mer ändå. Pappa säger inget annat heller, han uttrycker inget annat än tacksamhet och kärlek. Du behöver inte komma så ofta, säger han. Det säger min syster också.
Nej. Jag vet. Jag måste hålla ihop. Men mår jag bättre av att inte vara där, att inte suga ut det sista av vår tid tillsammans, den tid som alltid varit begränsad, den tid som nu alldeles snart ska ta slut?
Fan vad det gör ont det här.
Spontant tror jag att du i efterhand blir glad åt att du tog vara på den korta tid ni har kvar tillsammans. Det här låter hårt, men man hinner vila sedan.... Självklart måste du orka också, men det låter på dig som att det verkligen inte är lång tid kvar.
SvaraRaderaTa en stund i taget, gör det du orkar. Håller med Christina ovan. Du klarar det här. Det är också livet. Din pappa vet det också. Låt honom fundera över sina jordiska ägodelar, gå och hämta några småsaker till från hans stökiga lya, om du har möjlighet.
SvaraRaderaVi är flera som läser här, så fortsätt att berätta om du orkar. Nästa gång är det förmodligen vår tur.
En dag i taget, en minut i taget, ett andetag i taget. Gör det du orkar i varje stund, du behöver inte ha en strategi. Du kommer inte att gå in i väggen för vad du gör är att du investerar... du lägger goda minnen i minneslådan och även om det kostar kraft att lägga dem där så kommer de också att ha kraft i sig sedan tror jag.
SvaraRaderaDet är kloka kommentarer du fått här. Jag håller med i alltihop.
SvaraRaderaJust det där att tänka "en dag i taget" och att inte ta ut sorger i förskott ("då får man vara ledsen två gånger", som min mamma brukade säga) tror jag är bra. Jag har varit med om det du berättar om med min egen älskade gamla pappa. Det är nu ett par år sen, men en speciell tid som jag aldrig aldrig glömmer. Sköt om dig så bra du kan så orkar du säkert precis som C, U och M säger ovan.
Jag håller med övriga. För övrigt var jag själv förvånad över att det gjorde fysiskt ont. Jag visste det förstås från kärlekssorger tidigare men blev ändå helt tagen på sängen över hur det kändes i kroppen. Som att slitas i två bitar, fysiskt.
SvaraRaderaAlla ovan har sagt kloka saker som jag håller med om. Utöver dem tänktejag på oron din pappa uttrycker om saker. Det kan ju vara ett uttryck för en mer existentiell oro som han inte kan eller vill formulera. Men kan det vara så att det finns saker som han vill ska finnas kvar, särskilda saker som han tycker att någon särskild ska ha? Jag tänker dels på att han gjort och valt så speciella saker till dina pojkar - kan han vilja ge bort några av sina egna saker till dem? Dels tänker jag på en händelse med min morfar, som jag tänkt mycket på, eftersom jag inte förstod den då men förstått den senare. Min morfar hade ett rum i källaren med sina saker, en mycket blandad samling av kuriosa. Någon gång i mina tonår, när morfar fortfarande var ganska frisk och kry, bad han mig att välja vad jag verkligen ville ha. Jag tyckte det var konstigt och svårt och att det var ju morfars saker som jag inte skulle ta med mig därifrån. Och han hade inte ord eller uttryck för att förklara det för mig. Men jag har sedan tänkt att han ville förstås att jag skulle välja och kanske till och med att han skulle veta, medan han var i livet och sig själv.
SvaraRaderaJag vet inte om det är så för din pappa. Jag vet inte heller om du har ork att vara i hans lägenhet och leta after saker. Om inte så bry dig inte om det. Men om det skulle vara så att ni kan tala om specifika saker och du kanske hämta dem och ni kan titta på dem tillsammans, då kan det också vara något fint att göra tillsammans, som kanske hjälper dig lite grann att hålla ihop konstruktivt om något som samtidigt är ni två tillsammans och inte bara fixande med tredje parter.
Helga,
SvaraRaderaJag har inte kommenterat på länge, men jag läser här varje dag och känner med dig i denna situation. Din fina orginella pappa och er fina pappa-dotter relation! Bara ni två kan ha just den dynamik som just ni två har och det framstår tydligt hur mycket kärlek om omsorg som finns mellan er två. Ibland har man inget annat val än att orka, eller hur? Läste också inlägget om dina prioriteringar och förstår dig fullkomligt. Hoppas att du har många famnar att vila i, nu och sedan. Kram från Annie
Tack alla, er omtanke värmer!
SvaraRaderaAngående sakerna. Jag var förvånad och lite frustrerad för ett par veckor sedan när jag inte fick något vettigt besked från pappa om vilka grejer han ville ha från lägenheten. Jag kan komma på två förklaringar. 1 att han inte bryr sig särskilt mycket om materiella saker 2 att han ser det här boendet som temporärt, han har inte insett att han aldrig kommer tillbaka till gamla lägenheten. Sanningen ligger någonstans mittemellan. Ibland säger han rentut att han förstår att han aldrig kan flytta tillbaka, men jag undrar om han insett detta på riktigt. Han är tidvis förvirrad också.
Många, många gånger har jag erbjudit mig att hämta saker från gamla lägenheten för honom att titta på, ensam eller med mig. Men han lyckas alltid ducka för frågan, och jag fattar inte riktigt varför. Jag tror att det har med ensamhet och självständighet att göra, han vill syssla med detta själv. Betänk att han levt ensam sedan 1975.
Angående de sabla plastmodellerna ska jag fråga honom idag om han vill ge några till pojkarna. Q blev faktiskt intresserad när jag berättade om dem för honom, jag tror att hans intresse kan glädja pappa.
Men vad denna fixering vid modeller och böcker står för, det begriper jag inte riktigt. Min hobby är stickning, jag har stickat mängder med koftor, tröjor och sjalar. Tanken på att de skulle brännas eller slängas efter min död stör mig faktiskt inte så värst. Visst, det vore roligare om de skänktes bort så de fick fortsätta värma någon. Visst vore det kul om denna någon var stickkunnig och uppskattade min kompetens, men det är verkligen överkurs. Jag har haft mitt roliga med dem, medan jag stickade dem och medan jag bar dem, det räcker så. Men uppenbarligen känner inte pappa så för sina plastmodeller.
Jag har inte just nåt att tillägga förutom att jag önskar dig tröst och att du kanske skulle må bra av att få något serverat som du inte behöver ordna med. Massage, konsert där inget krävs av dig. (Sen en mer praktiskt o kanske helt knasig tanke - kan du/O fota lägenheten å ha det som underlag för samtal om sakerna som pappa har relation till. ) /Stella
SvaraRaderaTack för din omtanke! Hos doktorn igår pratade vi om samtalsstöd, som jag tidigare avfärdat. Har inte tid, behöver inte.
RaderaMen hon övertygade mig om att det kan vara bra, inte så mycket för att prata sorg och oro utan snarare för att få hjälp med strategier för att hålla ihop. Och det bästa är att jag inte behöver ringa ett enda samtal utan bara vänta på kontakt.
O vill hitta på något när barnen är bortresta nästa vecka. Jag kan tänka mig att gå ut och äta. Kanske. Absolut ingen konsert eller liknande, orkar inte. Men massage var ju en idé.
Människor i kris förhåller sig märkligt, och mycket olika, till ägodelar. Vi håller just på och flyttpackar, och här står jag med en medarbetares personliga saker, inte mer än jag erbjuder mig att vi kan skicka med posten, men hen säger att vi ska slänga det. Hen slutade i hast eftersom en sjuk förälder gjorde att hen inte längre vill arbeta 300 km bort. När min mamma hade dött gav jag bort saker som varit hennes till nära vänner till henne, ganska impulsivt och utan vidare eftertanke.
SvaraRaderaAngående din fars funderingar kring sina tillhörigheter - kan han betecknas/diagnostiseras som en compulsive hoarder? Personer med detta beteende har ju minst sagt ett irrationellt förhållande till sina saker.
SvaraRadera/Annie
Före cancerdiagnosen läste jag på om hoarding och konstaterade att pappa ligger nära men nog inte riktigt kan klassas som det. Men patologiskt snål är han. Eller, snål låter så elakt, han är väldigt generös mot alla utom sig själv. Men han har en patologisk ovilja mot att slänga saker, allt från tidningar till mögligt bröd.
RaderaCitat från dagen: "jag skulle vilja ha större tekoppar. Inte så mycket för att jag vill dricka mera te, men det är slöseri att använda en tepåse till en sådan liten tekopp".
Nota bene: tekopparna ifråga rymmer säkert 3 dl om inte mer och kan faktiskt inte betecknas som små. Imorgon ska jag införskaffa en mindre balja till honom.