Dygnsrytm, diskrepans och en trogen gammal vän

Vilken berg- och dalbana detta är.

Igår hade jag ett bra samtal med pappa om hans grejer. Han sa att han trivs bättre i den här lägenheten än sin gamla, och det är ett stort erkännande som gör mig glad. Det är precis det jag har arbetat för. När jag frågade varför han inte kan berätta vilka saker han vill ha hos sig, tillstod han att det nog är för att han känslomässigt sett detta boende som tillfälligt, fast han rationellt inser att det inte är så.

Han mindes inte längre att hemtjänsten slängt matlådor mot hans vilja. Han mindes känslan men inte att det hänt.

Vi pratade om att hämta grejer från gamla lägenheten, han nämnde en del saker som han vill ha, jag lovade att försöka. Att han följer med dit är inte en bra idé, det går helt enkelt inte. Han orkar inte. Jag orkar inte.

Han åt två inlagda päronhalvor och suckade otåligt åt mig när jag frågade om han ville ha mer. Ska du tjata om mat nu igen.

Nej, det ska jag ju inte, det måste jag sluta med. Samtidigt vet jag ju att han mår bättre och blir både gladare och snällare om jag får i honom de där små munsbitarna av glass, kräm, melon eller inlagd frukt. Så länge det nu varar.

Själv framhärdar han i att han borde plåga i sig lagad mat. Inte för inte är han sin mors son, jämngammal med andra världskriget.  Nej, ät glass istället, säger jag.

Imorse (var det väl?) grät jag förtvivlat, verkligen förtvivlat. Jag var så trött och sliten och fasade för att gå till pappa. Varje dag är jag rädd för vad som ska möta mig. Är han kvar? Är det fortfarande han? Är han ledsen eller grinig? Det måste han ju få vara men jag har så svårt att orka med det nu.

Hur länge kan det vara? Inte länge till. Jag pratade med min läkare igår, hon som sjukskrivit mig, och tänkte högt. Det är så svårt att bedöma, även de som arbetat länge med cancerpatienter vågar inte ge prognos. Förmodligen är mina egna gissningar och bedömningar, jag som känner honom så väl, som har sett honom varje dag, lika relevanta som experternas. Jo, det trodde min doktor också.

Och jag har en känsla av att det går utför jävligt snabbt. Häromdagen fick pappa en fast telefon, äntligen en telefon med ordentligt ljud. Men han klarar inte att sköta den. Han tar medicin på fel tider, fast han inte ska ta medicin på egen hand utan vänta på hemtjänsten.

Ändå känner jag mig rätt ensam om att se detta. Hans syster som är läkare besökte honom häromkvällen, ganska sent. Vi pratade kort i bilen först. Efteråt fick jag ett sms om att han pratat oavbrutet i en och en halv timme och varit pigg och fullständigt klar.

Klar, i helvete heller. Han är inte alls klar i huvudet, men det är bara jag som ser. Det jag ser och det andra ser går inte ihop, det får mig ibland att tvivla på min egen uppfattningsförmåga. När jag är borta från pappa har jag en tendens att måla upp katastrofscenarion, men herregud, han HAR ju blivit mycket sämre. Från dag till dag kan det variera, men från vecka till vecka blir han absolut sämre.

Pappas dygnsrytm tippar onekligen över åt det sena hållet och går därmed inte att förena med min. Vid fem, sextiden måste jag gå hem för att hinna se barnen och natta dem. Då börjar hans piggaste tid. Vid tvåtiden när jag kommer ligger han oftast och sover. Att träffas tidigare än så är absolut ingen idé, då sover han. Nästa vecka när barnen är borta kan jag sitta några kvällar hos honom.

(Vilket arv jag har. Mamma är jordens murmeldjur om morgnarna. Det är inte konstigt att jag är den morgontröttaste person jag känner. Det är faktiskt mina geners fel, inte mitt.)

Utöver dygnsrytmen är det förstås också så att han skärper sig och stimuleras när han får besök av andra än mig. Jag är hans närmaste, den som är där varje dag, på gott och ont.

Men idag var jag glad när jag lämnade honom. En timme tidigare hade hans äldsta vän kommit. De lärde känna varann när de kom till Uppsala, M är dessutom min gudfar. Trofastare vän kan man inte tänka sig. Sedan pappa blev sjuk har M hälsat på honom minst fyra, kanske fem gånger, fast han själv varit bortrest i flera veckor. Och idag hade han med sig fantastiska dessertostar som förning. Både pappa och jag lät oss väl smaka. När jag berömde valet av present, fyllt av både smak och kalorier, fnissade han. Det var ju jag som lärde din pappa att äta fransk ost en gång i tiden, har du inte hört den historien? Och nej, det hade jag faktiskt inte.