Morfarspassning

Det blir mycket morfar nu framöver, säg inte att jag inte varnat.

För några veckor sedan var både O och jag borta en kväll, O på tjänsteresa, jag på sedan länge inbokad middag med min syster. Alltså frågade jag pappa, QY-morfar, om han kunde passa barnen. Det både kunde och ville han.

Barnvaktat har han förstås gjort förut, men då bara någon timme eller två. Att som nu ta hand om dem en hel kväll, servera middag och sköta nattningsbestyr, det var nytt.

Q och Y var högeligen betänksamma inför arrangemanget. Kan morfar verkligen natta, undrade de. Jag delade inte deras farhågor fullt ut, men visst var jag mer noggrann med förberedelserna än jag brukar vara när farmor eller mormor ska vakta.

Den dagen åkte jag tidigt från jobbet för att kunna lämna bilen hemma och för att hinna hämta barnen. Morfar infann sig punktligt vid femtiden och lyssnade på mina instruktioner. Här finns soppa att värma på spisen, här färdiga pannkakor att värma i mikron. Q vet hur båda apparaterna funkar. Pyjamasar och tandborstar klarar de själva. Lägg dem i våra sängar, läs för dem så länge de vill, kan de absolut inte somna får de titta på TV.

Ja, ja, sa pappa tryggt. Han hyste minsann inga farhågor, han var fylld av tilltro till sig själv och barnbarnen. Jag lovade att vara hemma till klockan elva och så åkte jag iväg.

Redan vid sjutiden ringde mobilen första gången. Då var det en munter Q i andra ändan som ville rapportera att de ätit middag nu. Sedan dröjde det inte mer än fyrtio minuter innan han ringde igen. Y vill prata, sa han, och lämnade över luren till storgråtande Y.

Jag gick ut på trottoaren utanför restaurangen och försökte göra mig hörd över bölandet. I bakgrunden hörde jag ändå pappas lugna röst: var är ni? Ska vi läsa nu? Var det Pettson ni ville höra? Som genom ett trollslag upphörde Y att gråta, sa godnatt mamma och gav luren till Q. Som prompt började stortjuta han också.

Det tog säkert en kvarts övertalning innan jag lyckades lugna honom. Andas djupt, lyssna på vad jag säger, försök inte prata när du gråter så, jag hör ändå inte vad du säger. Såja, såja. Du vet att jag kommer hem. Jag har precis beställt min mat, jag ska äta den och prata med J, sedan kommer jag hem till dig. Lägg dig nu i min säng och lyssna när morfar läser. Du behöver inte somna om du inte vill.

Till slut gick Q med på att lägga på luren och gå in till Y och morfar. Jag gick (något frusen, det var en kylig kväll) in i restaurangen där mat och syster väntade.

Vi hade hunnit äta upp och satt och pratade när det ringde igen, Q förstås. Morfar och Y sover. Ojdå. Är det bara du som är vaken, är du ledsen?

Q var tyst en stund. Nä, det är ganska mysigt att vara uppe alldeles själv. Okej, kila upp och lägg dig i soffan då och sätt på en DVD. Inte Netflix! Välj någon film och ta en filt över dig så ligger du där tills jag kommer, ring igen om du vill.

En halvtimme förflöt under vilken jag förstås inte vågade ringa, tänk om ungen somnat. Men inga nyheter är väl goda nyheter. J och jag bröt upp och när jag väntade på tunnelbanan ringde Q igen. Lugn och glad, han ville bara veta var jag var.

När jag kom hem fyrtio minuter senare satt pappa vid köksbordet och läste och blev häpen när jag hälsade honom med orden Hej, är du vaken. Att Q låg på övervåningen och tittade på film med låg ljudvolym hade han förstås ingen aning om. Han hade läst en Pettsonbok, släckt lampan och själv övermannats av sömnen, kvällstrött som han är.

Uppe i soffan låg Q och klippte med ögonen framför trygga Anki och Pytte. Han hade inte sovit alls påstod han, men lät sig villigt ledas i säng och sov djupt efter bara några minuter.

De är bra duktiga, sa pappa. Q är ju så redig, han kunde hjälpa mig med allt. Och Y sedan, vilka falkögon han har! Pappa hade haft med sig en bok som heter Hitta lemuren, med detaljerade teckningar där en liten lemur gömmer sig på varje sida. Y pekade ut den på nolltid varje gång.

Ja, ja. Han är en tämligen okonventionell barnvakt, men det gick ju utmärkt bra tack vare gott samarbete från alla tre herrarna.