Pappa fyller sjuttiofem till hösten, och jag frågar hur han vill fira. Jo, han vill ställa till med kalas och vill gärna ha vår hjälp precis som till sjuttioårsfesten. Vi diskuterar antal gäster och lämplig lokal ett tag tills vi enas om att han behöver tänka igenom det här ordentligt.
Det vore ju roligt att resa också, förstås. Pragresan för några år sedan var väldigt lyckad. Jag tänker men säger det inte, fast jag vet att han också tänker det, att det vore bäst att passa på, vem vet hur länge han är frisk och orkar resa.
Men ska vi resa allihop måste det ju vara något som barnen gillar, säger han eftertänksamt, och jag häpnar, för jag trodde inte att en resa med hela familjen var aktuell, trodde inte han skulle orka. Sedan häpnar jag igen när han föreslår resmålet. Han skrattar. Jag är ju så barnslig, vet du.
Några dagar senare har O bokat både hotell och flygbiljetter. Vi berättar för barnen som först ser förbryllade ut men så snart de har begripit jublar de.
Vart vi ska? Vi ska hälsa på... äsch, de heter ju Mickey Mouse och Donald Duck på franska också!
(Disneyland Paris alltså.)
Jag gillar din pappa, men kanske mer på avstånd än jag gjort i riktiga livet, men det verkar vara en mycket kärleksfull man
SvaraRaderaDet är han! Och originell. Men han bär liksom sin excentritet på ytan. Förmår man se bortom den (vilket inte är helt lätt alla gånger) finner man en sund och kärleksfull och djupt humanistisk personlighet.
SvaraRaderaMånga människor är precis tvärtom, bakom en omsorgsfullt upprätthållen yta gömmer sig nojor och neuroser.
Jag tror att min fascination för honom just handlar om att han bär sin excentritet på ytan, men det är just detsamma som gör att jag inte vet om jag i verklighets hade orkat se människan bakom. Men det är i så all bara och endast mitt eget fel och min förlust. Och dina kärleksfulla beskrivningar av honom gör mig kopiöst nyfiken på både honom och mina egna fördomar.
SvaraRaderaHur som så ger du en bild av en otroligt kärleksfull människa som älskar de sina väldigt mycket.
Vad glad jag blir!
SvaraRaderaHelga
Tack! Jag blev rädd att jag blev för personlig eftersom vi inte känner varandra!
SvaraRaderaMen jag skulle väldigt gärna vilja lära känna dig! Dels personligen, och förmodligen ännu mer som mentor. Jag måste bara först få mitt jobb att förstå att lag behöver en extern mentor!
Ingen fara!
SvaraRaderaOj, mentor, det var smickrande. Jag har önskat mig en mentor i snart femton år men ännu inte lyckats övertyga någon arbetsgivare om detta. Men det har gått hyfsat ändå, jag har hittat informella mentorer på nästan alla mina jobb.
Lära känna, varför inte! Skriv ett mejl vettja!
Jag ska försöka våga!
SvaraRadera