Grubblar

Funderingar som jag umgåtts med ett tag intensifierades idag, av två skäl.

Dels läste jag den här artikeln, och kände delvis igen mig. "Risken för sjukskrivning ökar betydligt för mammor efter andra barnet. Mest utsatta är kvinnor med lön och yrke på samma nivå som pappan, och som samtidigt tar stort ansvar för lediga eller sjuka barn, enligt nya studier som regeringen presenterar på tisdagen."

Fast bara delvis, vilket jag konstaterade i ett samtal med O på förmiddagen. Han satt och väntade på bussen som skulle ta honom till den konferensanläggning där han ska tillbringa en dag och en natt, medan jag är hemma och vabbar. Å andra sidan är det inte länge sedan jag reste i jobbet, då var det han som höll ställningarna hemma.

Jag tycker nog att vi delar ganska bra på ansvaret för hem och barn. Men kanske skulle man undersöka det grundligare, som man hör om ibland. Skriva en lista på precis allt som behöver göras hemma, från att byta till vinterdäck (han) till att se till att det finns medicin hemma (jag).

(Å andra sidan. Det var jag som först började prata om att åka och byta däck, måste se till att få det gjort i helgen. Jag fixar det när jag handlar, sa O. Och när jag gav Y antihistamin var O genast där och tittade över axeln. Vilken flaska, vad heter den, det där måste ju jag också kunna!)

Både du och jag hade kunnat satsa betydligt mer på jobbet om vi hade velat och orkat, sa O. Men vi prioriterar det inte. Nä, det är nog sant, även om jag på sistone morrat över att O:s jobb - som han är mycket engagerad i - slukat honom lite väl mycket. Jag och barnen kan inte klaga, det är inte vi som står tillbaka för jobbet, han försummar sig själv.

Igår morse ringde jag herr Snäll för att meddela att jag var hemma med sjukt barn. Räkna inte med mig förrän tidigast torsdag, för min man är bortrest. Okej, svarade han, vad har du för möten? Inget på måndag, två på tisdag. Då tar jag hand om dem i ditt ställe, vad behöver jag veta?

Precis det stöd jag så förtvivlat behövde från min dåvarande chef för några år sedan, då jag satt hemma och hostade och försökte jobba på distans. Jag minns det så väl, jag hade bekymmer med en medarbetare som inte levererade och jag frågade om min chef kunde prata med medarbetarens chef eftersom jag var sjuk. Han svarade nej, och jag undrar fortfarande varför. Förmodligen var han själv överlupen med jobb, men jag är ganska säker på att det fanns ett element av uppfostran i det också. Det där borde du klara av själv.

Det hade han förstås rätt i, det borde jag ha gjort, men när jag nu inte gjorde det, är det inte chefens ansvar att hjälpa? Och är det inte chefens ansvar att se till att klimat och arbetsbörda är drägliga?

Herr Snäll skulle aldrig ha nekat. Dels är han sextio år och trygg och erfaren utan behov av att sätta sig på folk och mästra. Men också: han skulle aldrig neka mig den hjälpen.

För det är ju ömsesidigt. När jag ringde honom igår frågade jag: visst behöver VD månadsrapporten idag? Jag fixar den under dagen. Nej, det är först imorgon, ta det lugnt du. När jag öppnade datorn direkt efter frukosten idag, fanns där ett mejl från herr Snäll: jag är ledsen men rapporten behövs redan under förmiddagen, går det bra? Jag svarade direkt att jag gör den nu, du har den inom en timme. Och det hade han, och han vet att jag svarar i mobilen om han har frågor. Lika väl som att jag vet att han inte ringer om han inte måste.

En anledning till att herr Snäll inte bråkar om vabbande och ledigheter är att han gör skäl för sitt namn, snäll och mänsklig. Men en annan anledning är att han vet att han kan lita på mig, att jag levererar det han behöver.

För ett år sedan konstaterade jag att jag inte kunde tänka mig att ta anställning hos herr Snäll. Alldeles för tråkigt och tekniskt samt bilkörning, var mina orsaker. Men kanske ska jag tänka om. Bilkörningen är som sagt nere på tjugo minuter enkel väg, nästan garanterat under trettio, det är ingen restid att tala om. Tråkigt och tekniskt? Så sant, men kanske finns andra möjligheter på företaget. Herr Snäll är inte den ende trevlige och mänsklige chefen, det vet jag. Jag har fått mycket beröm för mina insatser, folk verkar dessutom gilla mig, jag inbillar mig att herr Snäll inte är den ende som skulle anställa mig i morgon dag.

Kanske dags att syna de där inbillningarna. Ett drömjobb är ett drömjobb är ett drömjobb, och måste kanske anstå tills mina barn är lite större.