En konkret orsak till min efter-jul-(postnatala?)-besvikelse var att min man tvingades jobba. Förutom både lördag och söndag helgen före jul och en hel del under den följande veckan, till och med lillejulafton, också alla helgfria mellandagar. Före julhelgen hjälpte svärmor mig att hålla ställningarna, och jag hyste förhoppningar om att åtminstone några dagar skulle hållas fria. De grusades, och mitt humör sjönk.
På fredagen, dagen före nyårsafton, slängde jag alla goda föresatser över bord och exploderade. Inte så att jag hade tigit still innan, men jag hade försökt att behärska mig. Jag tänkte på den forskning jag nyligen läst om, att det är bättre att lägga band på sin ilska, luftar man den blir man bara ännu argare. Jag mindes hur det varit när jag själv behövt jobba över, hur trängd jag känt mig mellan min egen och O:s besvikelse och jobbets krav.
Explosionen rensade luften, jag slutade vara arg och ledsen. Även O mådde bättre, tror jag.
Men det var inte om detta jag skulle skriva, utan om ett samtal jag hade i mellandagarna med en god vän. Hennes man jobbar ofta över, och hon har för länge sedan slutat bli besviken över det. Hon planerar sin och barnens tillvaro utan honom. Kan han vara med blir det en trevlig bonus, men de klarar sig utmärkt ändå.
Hon har tagit all föräldraledighet, han ingen. Med de första barnen var hon ledig tre år i sträck. Hon gör sig inga illusioner om vad som väntar när hon kommer tillbaka nästa gång. Klart de inte satsar på mig, säger hon. Men hennes man anses allt mer oumbärlig på sitt jobb, får tioprocentiga löneökningar år efter år.
Jag känner knappt några som klarar att kombinera två utvecklande och roliga jobb med familjeliv, sa hon. I de flesta familjer finns ett plus- och ett minusjobb.
Hon är krass och realistisk och osentimental och fast jag aldrig hade velat byta så känner jag ändå respekt för hennes val. Lite avundsjuk är jag också. På många vis är hennes - deras - tillvaro enklare än min, och vår. De slipper tjafset och slitningarna. Deras arbetsfördelning är självklar.
Fast lite irriterad är hon över att det är hon som nattar alla barnen varje kväll. Sju dagar i veckan smiter maken till datorn vid halvåttatiden. Jag hade blivit galen, säger jag. Den konflikten väljer jag bort, svarar hon, den korta tid vi har tillsammans på kvällen vill jag inte förstöra med gräl.
Nej. Jag tror inte att jag hade klarat det. Till skillnad från henne hade jag blivit arg och bitter.
Men lätt är det inte.
Man får ju hoppas att väninnan har en fet privat pensionsförsäkring som betalas av de pengar maken tjänar. Hon bidrar ju i hög grad till att mannen kan jobba som han gör och samtidigt ha familj och barn.
SvaraRaderaJag säger inte att det är fel att den ena får satsa på karriären men jag tycker det är lite störande att det så ofta slentrialmässigt verkar vara mannen och att kvinnan i förhållandet som då drar hela lasset med hem och barn ofta inte tänker på vilken taskig sits de riskerar att hamna i ekonomiskt om förhållandet kraschar.
Enkel tillvaro, utan gräl och tjafs, konflikter = ojämställd så det visslar om det.
SvaraRaderaNej, din väninna är inte krass och realistisk. Hon är bara extremt ojämställd och verkar inte ha några ambitioner om att vara det heller. Respekt är det sista jag känner för det.
Självklart kan man kombinera två utvecklande och roliga jobb med familjeliv. Men en grundförutsättning är ju att båda två är intresserade av att det ska vara så.
Mja... det finns ju faktiskt människor (både män och kvinnor) som inte är speciellt intresserad av att ha ett utvecklande och roligt jobb. Jag har svårt att föreställa mig hur det är och varför man känner så, men nog finns de människorna både här och var. Visst kan man välja familjeliv framför jobb på det sättet som väninnan gör, det krävs ju dock att båda två i paret ser familjen som ett gemensamt företag. Pengarna som kommer in, exempelvis, ska delas på. De tillhör inte den som tjänar dem. Allt arbete som utförs, innanför och utanför hemmets väggar, är lika mycket värt.
SvaraRaderaJag har respekt för att andra människor kan välja att leva så. Det jag inte har respekt för är om man går omkring och gör någonting man egentligen inte vill, inte gör någonting åt det och är bitter istället.
1. Men har du redan glömt Kvinnorummet?!
SvaraRadera2. Som Maja säger, det FINNS ju människor som är nöjda med att jobbet är tillräckligt trevligt och tillräckligt betalt för att de ska stå ut och pengarna räcka.
3. "Jag känner knappt några som klarar att kombinera två utvecklande och roliga jobb med familjeliv, sa hon. I de flesta familjer finns ett plus- och ett minusjobb." Här tror jag att hon lurar sig själv. Det finns massor av par som kombinerar två utvecklande och roliga jobb med familjeliv. Priset de betalar är slitningar och diskussioner och tidsbrist och stress, under en period. Det är DET priset hon och hennes partner har valt bort. Och det är väl utmärkt för dem om de båda är överens om det.
4. Nog kan jag också vara avundsjuk på dom som är mindre ambitiösa, som nöjer sig med. Men jag är nu en gång inte sådan. Du är nu en gång inte sådan, så vitt jag förstår.
Hade din väninna velat ha ett utvecklande jobb hade hon sett till att få det. Hoppas jag!
SvaraRaderaMen jag tror att hon tar en risk genom att gå hemma flera år och inte ha en egen plattform i arbetslivet - om förhållandet spricker.
P
Och när det blir slitningar härhemma så är det för att det inte blir såsom vi bestämt av respekt gentemot varandra och familjen.
SvaraRaderaDet byts och förhandlas på gott humör men det ska vara infört i familjekalendern för att gälla.
Den här julen låg så himla illa, december körigt så jag jobbade dan före och har jobbat alla mellandagarna men vi tar några dagar ihop nu och det behöver vi verkligen för nån vilojul blev det inte.
På dig Helga låter det som om det var just det att det kom som en överraskning att så många dagar gick bort för Os jobb över julen, att inte bara du utan hela familjen blev snuvad på familjedagar, som gjorde dig arg.
Tudorienne har helt rätt i det hon skriver.
Sen om väninnans man "smiter" till datorn på kvällen och inget händer - ja då har de kommit överrens om att det är OK tyvärr./Stella
Helt korrekt analys, Stella!
SvaraRaderaJag håller naturligtvis med er alla i jämställdhetsfrågan. Fast när teori möter praktik och man själv möter en människa som man på många andra sätt tycker bra om och respekterar, då blir man (jag) själv förvånad över hur svårt det är att ifrågasätta. Och det kanske man inte ska göra heller, eftersom det handlar om livsval.
Det som gör att jag alls står ut med att umgås med henne är hennes krassa och osentimentala inställning. Jo, hon är realistisk, faktiskt. Hon beklagar sig aldrig, det är hennes eget val. Och det går att prata om. Jag påpekade att hon redan är ansvarig för allt som har med barnen att göra, och att det knappast kommer att ändras, ett mönster som blir allt svårare att bryta, vilket bara inte hon utan även mannen och barnen förlorar på. Hon skrattade och medgav att hon blivit 20 min försenad samma dag eftersom maken lagt bebistossorna på fel ställe när han dagen innan FÖR FÖRSTA GÅNGEN klädde av det snart årsgamla yngsta barnet.
Jag undrar mest om pappan är intresserad av att ha familj. HInner han träffa sinabarn över huvud taget. Eller komme rhan att inse om 15 år att han är en främling för sina barn...
SvaraRaderaMånga av mina vänner (vi är födda på 70-talet) talar om en pappa som mest vara frånvarande. Borta påmorgonen, kom hem en kvart innan de gick till sängs. Någon som inte fick störas på helgmorgnar för du skulle han få sova. Behöver jag tala om att många av dessa barn inte har någon vidare kontakt med sin far idag?
Sorglig läsning, speciellt eftersom din väninna har varit jag:( Jag tog allt ansvar för vårt första barn, fixade och sopade banan för pappans arbete (där han är SÅ oersättlig, de klarar sig inte EN DAG utan honom). Så blev jag gravid med andra barnet, i fjärde månaden meddelade mannen att han träffat en annan och lämnade mig. Nu bor jag själv med våra två barn, svårt, sorgligt, jobbigt, underbat, jävligt, roligt, utvecklande, ledsamt. Men, jag har insett hur jag lurade mig själv, precis som din väninna intalade jag mig att det var så här jag/vi ville ha det, inga problem! Och nu tar jag precis allt ansvar och är så ledsen att jag inte såg vart det bar iväg :(
SvaraRaderaFastän vi varit separerade i ganska exakt två år nu så är det fortfarande JAG som sopar framför honom, han jobbar precis så mycket han vill och träffar barnen på söndagar (nu sopar jag dock ofrivilligt, jag har pratat, påpekat, krävt, begärt hjälp från skola/kommunen men han "kan inte" hjälpa till (!) mer med barnen...
Jag kan mycket väl vara fel ute ang. din väninna, hoppas det, men varningsklockorna dånar högt! Enda fördelen om det blir en separation är ju att hon redan vet att hon klarar vardagen och livet med barnen. Men HAN, maken har i så fall NOLL erfarenhet av sina egna barn, det är så sorgligt! Ulrika ovan träffar rätt när hon undrar om mannen ens är intresserad av att ha familj?