Sitter på jobbet och stirrar ut i gråvädret och känner mig obestämt ledsen. Hela förmiddagen gick åt till att vänja mig vid att vara tillbaka på jobbet igen. Noll produktivitet. Nu är det snart mörkt.
Det ekar i mig av en barnslig saknad och besvikelse. Var det inte mera? Är det redan över?
Julklappar, vi måste fan sluta med larvet. Jag fick två som gjorde mig verkligt glad, och flera som gjorde mig stressad och irriterad, eftersom jag egentligen inte ville ha dem men kände att jag borde bli glad. De som verkligen gladde mig var en scarf från mamma inköpt på en av hennes många resor, i svart och rött. Mina färger. Och en tavla från pappa, som han målat själv för många år sedan. Den föreställer den enda segelsemester vi gjorde tillsammans alla tre, sommaren 1975. När vi kom hem från den berättade mamma att hon ville skiljas.
Jag hade inte sett tavlan på flera år, fem närmare bestämt. Det var då jag senast besökte pappas lägenhet, ett besök som gjorde mig mycket beklämd. Jag vill inget hellre än att hjälpa honom röja upp, men det går inte. Jag kan inte. Han vill inte. Han måste vilja själv.
Oron för honom finns där ständigt, men också glädjen. Han har alldeles på egen hand lyckats gå ner nästan tjugo kilo. När jag berömmer honom viftar han bort det, äsch jag gör ju inget särskilt. Det är inte ens svårt. Förresten var det du som inspirerade mig när du själv gick ner i vikt.
Någon månad före jul bad vi honom passa pojkarna, jag skulle komma hem sent från tjänsteresa och O var upptagen med något. Jag skyndade hem, inte utan oro. Men den var alldeles obefogad. De hade ätit pannkakor, Y hade bajsat. Q hade slitit sig från dataspelet för att visa morfar var nya blöjor fanns, och hur blöjhinken fungerade.
Vad jag vet var det pappas första bajsblöja sedan jag själv åstadkom dylika. Jag prisade hans initiativförmåga (våtservetterna hade han missat, men satte Y i duschen istället). Åja, svarade han. En vuxen karl ska väl klara av sånt.
På bussen på väg till jobbet, in i vardagen igen efter en alltför kort ledighet, lyssnar jag på Lars Winnerbäck. Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Varför resonerar texten i mig? Det är sannerligen ordning på mitt liv, fast det inte känns så på morgonen den 2 januari.
Jag läser Majas fantastiska text om sorg efter skilsmässa och blir så berörd att jag börjar gråta, där på bussen. Lite är det nog Winnerbäcks fel också.
Fast innerst inne vet jag vad som är fel, och vari mitt livs oordning består. Det gamla vanliga, mycket enkelt.
Enda nyårslöftet i år är att jag måste sova mer. Sluta prioritera bort sömn. Den är lika viktig som barn, man, mat och träning.
Jag känner mig också fenomenalt snuvad i år, och det har att göra med den fullständiga avsaknaden av extra helgdagar. Och så har någon mage att föreslå en ny kalender där alla datum alltid infaller på samma veckodagar. Jul och nyår på lördag-söndag får man förmoda. Varenda gång samma snack om hur mycket näringslivet förlorar på röda dagar mitt i veckan. Inte en enda gång något om vad mänskligheten vinner.
SvaraRaderaJag kände faktiskt en viss desperation inför tanken på ett helt nytt år av 365 dagar redan nu, utan en andningspaus efter nyårsdagen. Men det blev mindre illa än jag tänkt mig.
Faktiskt skönt att höra annannan, att någon annan känner som jag. På jobbet var de förvånade över att jag gnällde. Va, du var ju ledig i mellandagarna. Jo, fast bara på sätt och vis, den ledigheten blev en besvikelse. Mer därom i nästa inlägg!
SvaraRaderaHåller med! Var också ledig i mellandagarna, men det räcker liksom inte, dessutom fick jag göra en panik-snabbutryckning till jobbet på lillejulafton... Julklappar till vuxna anser jag för övrigt också att bör skippas.
SvaraRaderaDe är oftast inte ett tecken på omtanke, utan på ren och skär slentrian. God fortsättning på det nya året i alla fall! Anonyma Elvira
Nu träder jag in till försvar för julklapparna till vuxna. För en av min juls höjdpunkter var att gå med min pappa som aldrig någonsin i sitt liv köpt en present (jag vet inte om det är möjligt att vara fullständigt funktionshindrad på den fronten eller om det bara alltid varit en i högsta grad bekväm ursäkt) på det närbelägnaste antikvariatet, där vi tillbringade någon timme under vilka jag samlade ihop ett antal böcker till mig och pappa ett lika stort antal till sig själv, och så fick han betala alltihop ety jag hade annan julklapp till honom. Och vi hade väldigt trevligt under tiden också.
SvaraRadera