Pusselbitar på plats

Den här veckan har ett par viktiga saker klarats upp.

I måndags anlände svärmor alias farmor till sönernas (och min) stora glädje. Avlastningen var extra välkommen eftersom dagmamman skickat ett nödrop samma eftermiddag: Y har kräkts. (För första gången, faktiskt.) Farmor höll ställningarna hemma så att O och jag kunde jobba som vanligt.

I tisdags tackade jag nej till konsultjobbet, dock inte av de skäl jag anfört tidigare. De gjorde saken enkel för mig genom att erbjuda en lön som ligger ett par tusenlappar lägre än vad jag tjänar idag. Jag funderade i en vecka, och bestämde sedan att nejsåtamejtusan går jag ner i lön för ett jobb som förmodligen kräver mer av mig.

Sista ordet är möjligen inte sagt. Det är inte uteslutet att de återkommer med ett sockrat bud efter jul. Eller inte. Jag tar en risk genom att tacka nej, det gör jag. Men jag har det inte så dåligt just nu heller. Lite nyfiken är jag allt på vart den här skutan är på väg (innan den sjunker).

Igår eftermiddag lyckades jag och min projektgrupp med förenade krafter, efter ett onämnbart antal timmar och dito möten, äntligen få till det som borde ha gjorts för ungefär ett år sedan, nämligen att få kunden att godkänna specifikationen av den produkt vi är i full färd med att utveckla. Det kändes som ett mindre storverk och är möjligen årets julklapp till oss alla.

Igår kväll skrev vi färdigt handlingslistan, O gav sig ut i mörkret och jag städade ur kylskåpet och nattade barn medan svärmor diskade. Två timmar senare återvände O med sex fullastade stora kassar. Kvällens sista pusslande var att få in all mat i kylskåpet. Men nu överlever vi en smärre belägring.

Ikväll ska svärmor baka pepparkakshus, med två små assistenter. Imorgon ska jag och O träna tillsammans och köpa de sista julklapparna.

Sedan kan det faktiskt få bli jul.