En rebellisk fågel

Mamma, vad är Carmen? frågar Q plötsligt vid läggdags. Ett flicknamn, svarar jag, och så är det en opera.

Det visar sig att han minns att jag och O varit på operan Carmen för några veckor sedan när moster och morbror var barnvakter. Jag nynnar Toreadorarian för honom, den känner han väl igen från det gräsliga programmet Små Einsteins. Vi skojar och sjunger När-ja-ha-badat-tå-årkar-ja-mej-torr-e-ja-då-torr-e-ja-då. Så sjunger jag Habaneran, med sin mossiga svenska text:

Ja kärlek har zigenarblod
av ingen lag den låter styra sig
för om du skyr mig ska jag älska dig
men älskar jag så akta dig

Den sjunger Carmen och så blir alla killar som ser henne kära i henne, förklarar jag. Blir de, säger Q förvånat, varför då?

- Tja, varför blir man kär i någon? Kanske för att de tycker att hon är vacker och fin och verkar rolig och trevlig att vara med?
- Och för att hon sjunger bra. Och för att hon är söt.
- Ja, så kan det vara. Hur känns det att vara kär tror du?
- Pirrigt i magen tror jag, fast jag vet inte, jag har aldrig varit kär.
- Det är kanske inte så ovanligt när man är fem år. Det blir du säkert någon gång.

Vi pratar om annat en stund och så tystnar Q. Jag har nästan somnat själv när han säger:

- När Carmen sjunger den där sången, blir alla killar som ser henne kära i henne. De blir nog.. pussnödiga!

Kärlek och kultur, allt går att begripa då man är fem år. Kanske rentav bättre då.