Fredag morgon, O ropar där han sitter böjd över DN. Brukar karlar ta dig på röven, ja alltså andra än jag då? Är det ett problem i din vardag?
(Ja, eftersom vi kommer från Göteborg använder vi rätt ofta ordet röv. Fult men beskrivande.)
Näe, har aldrig hänt, svarar jag, eller jo förresten. Det var ju han i kören för ett år sedan. En av basarna, en kille i min ålder, flippade plötsligt ur när vi repade för en mindre informell konsert, och började nypa mig i ändan ideligen. Jag var ganska konsternerad. Det var irriterande men knappast kränkande. Jag tyckte mest synd om killen, han är en knepig typ och var uppenbarligen rätt instabil vid den här tiden. Efter några rejäla grabbatag sa jag till på skarpen, då slutade han.
När jag tänker efter riktigt ordentligt drar jag mig till minnes några incidenter på Chalmers också. Rejält spritblöta sådana.
Jag fattar inte, säger O. Alla kvinnor som vittnar om detta, det måste vara vanligt förekommande. Alltså måste det vara helt vanliga män som får för sig att bete sig som idioter. Själv skulle jag inte komma på idén.
Nä du nä. Du är ju vettig. Och plötsligt slår det mig att jag tänker annorlunda nu. För visst har jag hört det förut, kompisar som berättat att de inte får vara ifred, att de blir tafsade på i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Själv har jag gått tämligen fri.
Och jag har tänkt, vad är det som skiljer mig från dem. Är det för att jag är lång och skräckinjagande, inger respekt, inte blond, för tjock? Oattraktiv? Eller gör de andra tjejerna något kardinalfel, beter de sig inbjudande på något sätt? (Jo, så tänkte jag ibland, det erkänner jag.)
Nu tänker jag helt självklart att det har med männen att göra. Jag har omgivits av normala, sunda män som helt rimligt inte kommer på tanken att oinbjudet vidröra sina medmänniskors ändalykter. Lite hårddraget har jag flyttat problemet från offer till förövare.
Jag var på en tjejfest en gång och vi började prata om blottare. Det visade sig att vi allihop 8-10 tjejer personligen hade varit med om det. Hur sjukt som helst!
SvaraRaderaJag har annars inte mycket erfarenhet av tafsande. Men det sägs om mig (vad vet jag) att jag har en stark integritet. Kan tänka mig att det kan bero på det.Eller att jag mycket sällan går på blöta fester.
Eva
Eva, att hålla sig borta från blöta fester är nog ett bra tips!
SvaraRaderaBlottare, ja. Nu slår det mig att jag faktiskt råkat ut för en. Det var i Frankrike och jag var 17 år och lyckligtvis i sällskap med flera andra tjejer. Vi var på hemväg mitt i natten och plötsligt står en naken karl med nylonstrumpa över huvudet och runkar vid sidan av vägen. Vi sprang och skrattade hysteriskt, både av rädsla men också över det bisarra i situationen.
Långt senare när min syster råkade ut för en blottare (då skrattade jag inte, utan blev rasande. Jag hade snöpt honom om jag träffat honom.) lärde jag mig att det är en myt att blottare är ofarliga. Sexförbrytare eskalerar ofta sina brott, och börjar vanligen med blottning men stannar inte alltid där. Polisen tog hennes anmälan på största allvar.
Nu slår mig en annan intressant tanke. Varför tycks jag förtränga de incidenter jag varit med om? Först förklarar jag tvärsäkert att jag minsann aldrig råkat ut för något, men vid närmare eftertanke minns jag både det ena och det andra. Vad är det för mekanism? Är det någon som känner igen sig?
Blottare har jag råkat ut för en gång. Mitt på ljusan dan mitt inne i stan. Några vänner och jag var på väg hem efter att ha fikat. Minns att vi blev fruktansvärt förbannade röt, svor och kastade en storm snöbollar efter honom. (det var perfekt kramsnö). Fast såhär i efterhand kan man ju tycka att vi borde ha anmält honom.
SvaraRaderaHär i stan råkade jag för rätt många år sedan ut för en man som i trängsel på bussar tafsade på kvinnor. Han var i sextioårsåldern, välklädd, mycket liten och tanig. Jag berättade det för en god vän som också råkat ut för det och visste andra som också gjort det.
SvaraRaderaJag tyckte i och för sig att det var rätt otrevligt men råkade sedan aldrig mer ut för det och har inte sett honom.
Sannolikheten för att han en dag skulle stöta på en dam med skinn på näsan som både örfilade upp honom och tjöt så att hela bussen hörde det är mycket stor. Kanske är det vad som hände.
Fast du beskriver egentligen precis samma mekanism, annannan. Att de flesta nog blir så häpna eller handfallna, eller vad man nu blir, att man inte kommer sig för att ryta till.
SvaraRaderaJo, fast det är ju också för att man normalt sett själv försöker agera civiliserat. Om jag sitter bredvid någon som luktar väldigt illa börjar jag inte hojta om det.
SvaraRaderaHär finns mycket att rota i.
Man kan tänka sig en gråzon av integritetskränkning som går från illaluktande via tafsande till ficktjuveri. Då är det inte så konstigt att man inte hojtar i första taget.
Eller så kan man tänka sig den som att å ena sidan har vi sådant som är otrevligt att folk gör men man måste acceptera, som att sitta på bussen i otvättade och inrökta kläder eller sitta på bussen och skråla och hojta, och å andra sidan sådant som faktiskt är kriminellt, som att tafsa eller stjäla plånböcker. Och då bör man ju hojta i bägge fallen.
Rent juridiskt sett så är det senare ju faktum.
Syrran och jag råkade ut för en blottare när vi gick på mellanstadiet. Vi var på väg hem från skolan, han stannade sin bil bredvid oss och frågade om vägen till en väg som inte alls låg i närheten. Han ville att vi skulle hoppa in och visa vägen. Det ville vi absolut inte. Då berättade han för oss att han hade ont i snoppen men att det skulle hjälpa om vi kom in i bilen och tog på snoppen. Vi blev livrädda såklart, men som tur var befann vi oss precis bredvid en kompis hus så vi sprang upp på hennes trapp och låtsades att vi skulle in där.
SvaraRaderaDet märkliga i kråksången är att vi aldrig berättade det för vår mamma. Långt senare, när vi var över 20, nämnde vi det vid nåt tillfälle "Du vet mamma, den gången vi träffade en blottare utanför Katarinas hus". Mamma förstod inte vad vi pratade om. Vi hade aldrig berättat det för henne då, när det hände. Så djupt satt tydligen skammen, redan då, hos en tioåring och en tolvåring - på nåt sätt måste det ha varit vårt fel.
I vuxen ålder har jag aldrig träffat på nån med blottartendenser. Ingen har nånsin gnidit sig mot mig på tunnelbanan, och aldrig har jag upplevt att nån "pratat med mina bröst i stället för med mig". (Då hade jag ändå F-kupa fram tills för några år sen.) Det är också rätt så lustigt, en kompis som tillbringat typ hela sitt liv i den akademiska världen pratar ofta om att "alla män" pratar med hennes bröst istället för med henne. Hon har en inte särskilt uppseendeväckande B-kupa, så kanske handlar det mer om hur man tar det än om hur man har det. Eller så är jag helt clueless, så kan det givetvis också vara.
Kram!
/Anka
Det där att man glömmer bort det man blivit utsatt för handlar kanske också om offerrollen - att man inte identifierar sig med den? För om man som du beskriver har fokus på offret istället för på förrövaren säger det ju något om en själv om man blir utsatt. Då är man ju inte längre den där personen som har så stark integritet att man inte utsätts för sådant. Man blir en annan inför sig själv.
SvaraRaderaSjälv har jag varit utsatt för ett par mindre incidenter med verbala påhopp och då har jag reagerat med att bli upprymd. Jag vet inte varför men jag tror att det helt enkelt var så konstigt för mig. Det blev en rolig anekdot redan i det ögonblicket det hände.
Det enda mer allvarliga som hänt mig har jag däremot aldrig berättat för någon, jag liftade med en okänd kille och det blev ganska obehagtligt med endel tafsande innan jag kom ur bilen. Jag har som du säger nästan förträngt det själv. Delvis för att jag skämts över hur jag försatte mig i situationen, men kanske också för att jag inte vill tänka på vad som faktiskt kunde ha hänt.
En annan tanke slår mig.
SvaraRaderaJag har ofta funderat över det där att många killar/män uttrycker sin rädsla för homosexualitet på ett sätt jag inte tror att kvinnor skulle göra: "fan om man ska duscha tillsammans med bögar, dom kanske tafsar på en".
Om man beaktar att den som säger det själv är man och således borde ha någon aning om hur män tänker om hur män uttrycker sin sexualdrift, då är det där lite obehagligt.
Jag tycker att det är skönt att bli äldre för nu slipper jag tafsande och kommentarer om min kropp. En befrielse! Jag fick av genernas sammansättning stora bröst till en i övrigt smal kropp, min BH-storlek var 75D tills jag var 38 år. Jag har enligt andra också sett snygg ut, något som är svårt att avgöra själv.
SvaraRaderaSedan jag fick bröst i 4:an var jag lovligt byte för tafsande, kommentarer, blickar. Jag har varit med om en hel del tafsande genom hela livet men just tafsandet var inte värst, utan äckliga blickar, till och med av folk i släkten. Jag har under livet medvetet fått klä mig i kläder som inte framhäver min kropp. Jag har fått säga ifrån och freda mig.
Nu är jag "gammal" kvinna, kroppen har så att säga "lämnat mig". Och nu kan jag gå som en helt vanlig person utan att folk hajar till och tittar på mina bröst. Härligt!!!! Jag är ensamstående nu och det känns bra att veta att det inte är min kropp som männen kommer att falla för, om jag hittar en ny man. Har sett en hel del dåliga sidor av män genom åren, även gifta till synes jämställda män som smygtittar och reagerar.
Annannan, mycket intressant kommentar kring bögskräck!
SvaraRadera/Anka
Tack alla för intressanta kommentarer! Fler känner igen sig i förträngandet, vi är något på spåren här. Jag tror det ligger mycket i den HannaA skriver om offerrollen, att vilja fjärma sig från den.
SvaraRaderaNär det gäller oskyldigare saker som blickar kan det väl lite handla om hur man tar det. Har man ofta blivit utsatt för kränkande kommentarer och ovälkomna beröringar blir man kanske känsligare (eller kan det vara tvärtom?). Jag menar så här: senast idag när jag pratade med en kollega (T2 faktiskt), märkte jag att hans ögon drogs neråt längs min kropp. Fast jag tror då inte automatiskt att det är mina bröst han kollar in. Min spontana undran är om han ser på min mage (ser den fläskig ut? Syns valkarna? Tror han att jag är gravid? Ack och ve, den gamla nojan, fantomsmärtor!). Sedan sansar jag mig (svar nej, min mage är inte särdeles fläskig numera) och tänker att han är ju blyg, han klarar inte ögonkontakt någon längre stund. Men min första tanke var alltså något helt annat.
Anonym, att vara lovligt byte från tioårsåldern är inte annat än förfärligt. Ett par av mina vänner som fick bröst tidigt har vittnat om precis samma sak. En av dem har än idag fantastiskt dålig hållning, hon började kuta med ryggen för att dölja brösten. Själv var jag en aningslös planka som hade gett vadsomhelst för lite uppmärksamhet - trodde jag då. Det var en rejäl insikt att förstå att den där uppmärksamheten inte var särskilt positiv.