Och jag som fnyst åt annonser om röda rosor, geléhjärtan och chokladaskar hela dagen. Kommersiellt trams.
Alla hjärtans dag är fånig, tycker jag fortfarande. Men den blir mindre fånig om man inte begränsar den till den romantiska parkärleken. En dag att besinna kärleken, av vilken sort det vara må.
Mitt livs upplevelse av kärlek är mina barn. Så hett som jag åstundade och längtade efter att få barn så golvas jag ändå av den kärlek jag känner till dem. Men inte bara det. Relationen till barnen är den tuffaste och mest utmanande jag har till någon människa. Ingen annan prövar mig som dem. Ingen annan når mig som dem, innerst inne där jag är som mest sårbar, där jag är bara jag. Utan skal och förställningar. Ingen annan har lärt mig så mycket om mig själv som de har gjort.
(När jag skriver detta känner jag att jag måste vara ärlig. Det är Q jag tänker på när orden kommer. Men när jag läser inser jag att allt jag skrivit gäller Y också. Men Q kommer närmast. Han dundrade rakt in i mitt hjärta när jag fick honom och har stannat där. Y har liksom mera smugit sig på. Lite oroar det mig faktiskt. Man ska ju älska sina barn lika mycket. Fast hur vet man att man gör det? Mer om det en annan dag.)
Jag ser fram emot att höra kloka Helga resonera kring kärleken till flera barn. Jag funderar mycket kring det själv och brottas med tankar på att älska lika mycket kontra att älska på olika sätt eller vad man vill kalla det.
SvaraRaderaSer fram emot dina tankar!
Jag ser också fram emot ditt resonemang kring kärlek till fler barn.
SvaraRaderaJag har också två koreafödda älsklingar 5 och 8 år gamla. När vi fick sonen nådde ju alla känslor sina toppar. När lillasyster kom så blev hon lite mer ett jobb som sen har seglat in och inte toppat men breddat känslorna.
Kanske det är som melodifestivalen, det går liksom inte att jämföra och verkligen inte tävla heller fast det görs ändå?
Jag läser vidare din blogg som verkligen är bra! Tack så mycket!
Är inte det här en sån sak som man får förhålla sig lite kallsinnigt till och tänka att det kan ju förändras?
SvaraRadera(Så länge man inte favoriserar så att det utifrån sett är tydligt, förstås)
"Inte toppat med breddat känslorna" - vilken bra beskrivning!
SvaraRaderaOch jo, man ska nog inte tappa huvudet när det gäller sånt här. Efter middagen satt jag och betraktade mina söner, den äldste djupt försjunken i ett dataspel, den yngste djupt försjunken i sin storebror, och insåg att jag ju är ganska precis lika betuttad i Y som i Q. Fast på ett annat sätt. Skillnaden är att med Y är det mycket igenkänning, medan med Q upplever jag allt för första gången, vilket förstärker upplevelsen.
Jag googlade lite på ämnet älska barn olika mycket, och halkade in på diverse vedervärdiga nätdiskussioner där det försäkrades i kör att man älskade alla barn PRECIS lika mycket. Jag tror inte att det där är sant, faktiskt. Men det är tabubelagt. Som sagt, jag återkommer i ämnet. Tror jag!
En till som är nyfiken på kloka Helgas tankar om detta... Plågar ibland mig själv med att sätta mig in i ett val á la "Sophie's Choice", gör ett val och skäms. Man ska ju inte kunna välja ens i tanken. Eller? Först är störst? "Klart jag älskar mina barn precis lika mycket" är en inlärd ramsa och säkert sann på många sätt, lika mycket fast ändå olika känsla. Tack för att du delar med dig av "förbjudna" tankar. /jaana
SvaraRaderaJag tror absolut man kan älska barnen olika mycket. Jag älskar min barn på olika sätt. Och framför allt på olika sätt i olika åldrar. Barn har ju personligheter redan från start, som man känner igen sig i mer eller mindre. Sedan kan det ju vara så att de som har en personlighet som kommer mest på tvärs med en egen, där kan man om man vill arbeta med sig själv och sina känslor få en annan kärlek eftersom man får bearbeta sig själv på djupet på ett annat sätt än med ett barn som det klickar med omedelbart. Förstår du hur jag tänker?!
SvaraRaderaJag vill i alla fall tro det!
Du har en poäng med dina tankar. Det är bra att du tar upp det!
SvaraRaderaJag har inga barn men när min favoritkusin fick sitt första barn när jag var 18 år och kom hem ganska ofta då. Mitt band till flickebarnet är djupt och jag tycker om henne jättemycket. Jag har en sådan relation med min kusin som är 9 år äldre än mig. När det kom ett kusinbarn till, en lillasyster, då upplevde jag att jag inte liksom tyckte lika mycket om henne som det förstfödda. Då blev jag lite rädd och tyckte att jag skulle behandla dem lika dvs. känna lika mycket. Att det var orättvist mot lillasystern att jag tyckte bäst om hennes storasyster.
Ju mer tiden gick och jag har börjat lära känna lillasystern mer och mer. Idag är hon fyra år och är lika underbar som sin sjuåriga storasyster!