(Ljuvlig lördag) - mer om pojkar

(Först - inom parentes - några ord om här och nu, om inte annat för att komma ihåg vid sämre tider. Lördag förmiddag klockan elva, har ätit en god frukost efter att ha sovit som en stock i drygt nio timmar. Vinkade nyss av make, svärmor och pojkar, somliga av dem ska träna, andra ska gå till biblioteket eller fika. Sedan ska de äta lunch på restaurang. Själv ska jag ta tunnelbanan in till stan, som färdkost ska jag köpa en kopp kaffe och en lussekatt tror jag, destinationen är min trevlige frisör. Om jag hinner ska jag på hemvägen titta in på Indiska och prova en klänning jag spanat in. Pappa kommer på middag ikväll, O har planerat en lukullisk meny för att fira svärmor som fyller år om några dagar. Kroppen stramar lite skönt efter två tuffa träningspass den här veckan, så skönt att vara igång efter alla förkylningar (tack snälla kropp för att du svarar och överraskar mig, imorgon är det dags igen, är du med?). Pratade med mamma igår, ännu ett bra samtal. Allt är med, allt finns där, alla finns här. Min lilla flock mår bra, jag mår bra.)

Nu till mina riktiga tankar. Svallvågorna efter det som hände i Q:s skola (en storm i en toalett?) har fortfarande inte lagt sig riktigt. Det verkar som att tonläget är ganska högt hos vissa föräldrar och att det ropas på hårdare tag, men detta vet jag inte säkert eftersom diskussionen inte är transparent. Läraren verkar trängd och håller fast vid sitt beslut att alla pojkar och deras föräldrar ska vara med på ett möte, vare sig pojken ifråga deltog i dumheterna eller inte.

Våra invändningar verkar hon inte begripa överhuvudtaget. För mig är det så självklart att man inte delar upp barn efter kön, att man inte förutsätter att ett barn tar efter ett annat barns beteende bara för att de råkar ha samma kön, att pojkar inte ska stämplas som bråkstakar, och så vidare, och så vidare. Det är så självklart att jag har svårt att förklara och hitta argumenten. Istället blir jag arg, extra arg också för att det är professionella utbildade pedagoger som (fan) borde veta bättre som reagerar så här.

Men det är inte konstruktivt att bli arg, inte konstruktivt att fortsätta pressa en ung och relativt oerfaren lärare som både O och jag skulle kunna brotta ner med våra verbala lillfingrar. Vi är vana att argumentera och debattera, gör det ideligen, särskilt hemma. Alla är inte det.

På vår direkta fråga har hon förklarat att Q inte deltog i incidenten. Han lekte som vanligt med sina vanliga kompisar, de är en tajt liten grupp på cirka fem pojkar som håller sig för sig själva och förlorar sig i fantasilekar som i hög grad kretsar kring legokonstruktioner och gosedjur. Men hon är orolig för att han ska bli imponerad av den lilla klick av barn (som råkar vara pojkar) som satt i system att trotsa henne och göra tvärtemot. Q gör det han ska på lektionerna fast han sitter och drömmer ibland.

(Drömmer? Tänker jag genast. Tror fan att han drömmer, han har väl tråkigt förstås. Vem hade inte det.)

Istället pratar jag med Q. Läraren säger att några gör tvärtemot. Ja, en pojke brukar bli så arg att han sparkar på dörren. Men jag gör aldrig sånt! Det tror jag inte heller, men det är kanske viktigt att du visar läraren att hon kan lita på dig, att du inte kommer att haka på de som gör sånt. Hon säger att du drömmer på lektionerna. Ja, men jag gör det jag ska! Är det inte okej att drömma lite?

Jo, det är okej att drömma lite.

Älskade, älskade barn, pojken min. Vad jag önskar att du ska få fortsätta vara och utvecklas som precis den du är utan att bli inputtad i ett fack och tillskriven egenskaper du inte har. Fortsätta att gråta när du blir ledsen, fortsätta söka tröst hos mig och pappa, fortsätta att berätta hur du mår och vad du tänker, fortsätta krama dina kompisar. Allt det där gör du idag, men kanske inte så många år till, för pojkar gör inte sånt. Män gör inte sånt. Tyvärr.