Tröttorsdagskväll

Kommer hem med barnen i släptåg och känner mig som en urvriden disktrasa. Har haft alldeles för lite att göra på jobbet, så det är inte orsaken. Eller är det just det? För lite att göra blir man också trött av. Annars har jag kopplat ett bättre grepp om ett av mina projekt de senaste dagarna. Om herr Snäll anställer mig ska jag lära honom och alla andra hur man avslutar projekt i tid, hur man avgränsar orimliga kvalitetskrav, hur man prioriterar och väljer att styra på tid istället för kvalitet. För det kan de sannerligen inte nu. Men jag kan.

Ungarna stimmar och tjoar, jag lyckas få i dem varsin frukt för att rädda blodsockret. Sedan ber jag dem vackert: låt mig vara ifred en litenliten stund, jag är så trött. Q bråkar lite först, allt är tråkigt, vad ska vi göra, tills han får en idé, mamma vi leker med beyblades i vårt rum med stängd dörr, det går bra va?

Älskade barn, det går bra. Tack. Jag hinner både läsa kulturdelen av DN och dagens privata mejl, förvånansvärt få. Q:s lärare har mejlat, det blir möte med alla föräldrar, men efter en halvtimme ska tjejföräldrarna få gå. Vafan? Och så lite om att vi måste ha grupparbeten om värderingar, bla bla, dynamiken i klassen har ända från början inte varit helt bra. Det är då sannerligen en nyhet för mig, var kommer det här ifrån? Blir arg igen, vill mejla igen men styrslar mig.

Barnen kommer ut från sitt rum och stimmar runt mig. Mamma, hjälp mig kopiera (han menar skriva ut) fler Angry Birds-bilder från nätet! Mamma, när kommer farmor?

Det bultar på dörren och där står farmor, med stora resväskor och nyopererat knä. Glad och solig som alltid, och så välkommen. Fast jag skäms lite över vårt grisiga hem och ursäktar mig. Tror du jag tittar på det, säger hon med spelad indignation, och jag vet ju det. Det gör hon inte.

Sedan leker farmor med pojkarna i lekrummet tills jag ropar att middagen är klar. Vi har just hunnit äta upp och jag har börjat röja av bordet då O kommer hem från jobbaktivitet.

Medan farmor leker ännu lite till med barnen pratar O och jag om skolan. Vi ska inte tjata mer på läraren, säger O. Hon gör nog så gott hon kan, det är den där hopplösa kärringen och kanske några fler som bråkar utan anledning. Han uttrycker sig inte så vackert, han menar olyckskorpsmamman, men vi har ungefär samma åsikt.

Med förenade krafter från oss alla tre förs barnen i säng, läses för och nattas. De somnar snabbt, Q i egen säng, Y i min. Y sover allt bättre men på sistone har han lanserat en massiv tjatkampanj om att få somna i vår säng. Vi höll ut ett tag på ren princip, men har nu lagt ner striden.

När de sover börjar O rumstera i förrådet. Svärmor har förberett adventskalendrar åt barnen, ett litet paket åt dem var varje dag under hela december. Paketen ska fästas vid de fina kalendrarna som hon sytt i korsstygn. Fyrtioåtta paket ska knytas fast, hon vill börja imorgon. Var ligger de, i vilken låda? Han är vresig och irriterad, men vill eller törs inte vara det mot sin snälla mamma, istället får jag ta emot. Jag är vresig tillbaka, men vi lugnar oss när kalendrarna återfinns i låda nummer två.

Klockan är strax efter halv tio när jag sjunker ner i soffan och stickar några centimeter på halsvärmaren som jag håller på med nu. Dagens bästa stund, i konkurrens med lunchpromenaden och - ikväll i alla fall - nattningen. Svärmor håller mig sällskap och vi pratar istället för att lyssna på störiga Debatt som handlar om amning och göteborgsmutor, är måttligt intresserad.

Nu ska jag strax lyfta över Y till hans säng och krypa ner i min, uppvärmda. Lilla myran, han är lätt att bära än så länge, till skillnad från långskånken Q.