Huruvida hon är kompetent nog att vara kultur- och demokratiminister kan jag inte veta, men efter intervjun undrar jag förstås. Sättet att fnissa mitt i en mening är bekant, och jag minns den gång jag sett henne i verkligheten.
Det var när vi jobbade på samma företag (den verkligt intresserade läsaren kan med lätthet ta reda på vilket). Jag satt i publiken och hon var en av en lång rad chefer som skulle berätta om sina ansvarsområden.
En av dessa var ekonomichefen, och hans föredrag var lysande. Torrt och faktaspäckat, men pedagogiskt förklarade han termer som likviditet, soliditet och varför de är viktiga.
Sedan kom Alice Bah Kuhnke. Hon inledde med ett strålande leende och förkunnade på bred småländska att hon kommer ifrån Horda - det vet väl inte ni var det ligger va?
Jodå, sa en man på andra bänk. Va? Är det sant, jublade Alice Bah Kuhnke. Hur vet du det?
- Min fru kommer därifrån.
- Nähä?? Vad heter hon?
- Pia Andersson. (eller vad det nu var)
- Andersson på XX-vägen? Nähä!? Då är ju vi nästan släkt ju!
Ungefär här var vi flera som började skruva på oss och undra när det skulle börja på riktigt.
Jodå, Alice Bah Kuhnke övergick till att prata om hållbarhet, det område hon var chef för. Och brann för, det var tydligt det. Det är så roligt med hållbarhet! Och viktigt!
Efteråt var jag arg och lite omtumlad. Vad hade hon sagt egentligen? Bortom de stora gesterna och den - ska erkännas - charmfulla framtoningen. Inte ett dugg.
Jag drog mig till minnes en av flera anekdoter hon berättat. När hon var ny på företaget hade hon rest runt och intervjuat en massa nyckelpersoner, för det är så hon brukar göra. En av dessa var en äldre man som jobbat i decennier som mekanikingenjör.
- Och jag pratade ju på om hållbarhet, jag blir ju så engagerad. Hållbarhet, hållbarhet, va. I säkert tjugo minuter. Då lutar sig den här farbrorn fram och så säger han: Kära Alice, menar du inte hållfasthet?
Plats för skratt. Fast begrep hon att vi i publiken kände ungefär likadant som farbrorn?
Ju mer jag tänkte på det hela desto ilsknare blev jag. Majoriteten av föredragshållare var förstås män, så ser det ut bland chefer i näringslivet. Desto viktigare då att de få kvinnor som finns vet vad de pratar om och har en seriös framtoning.
Är jag orättvis här? Ställer jag högre krav på kvinnor än på män? Jag tycker inte det. Jag tror inte att en man hade kommit undan med att blaja och babbla som Alice Bah Kuhnke gjort. Han hade inte ens fått chansen.
Varför gömma sin kompetens bakom en snacksalig och charmig men faktiskt helt innehållslös yta? Är det för att dölja något som inte finns?
Återigen, jag kan inte bedöma eller döma ut Alice Bah Kuhnkes verkliga kompetens, bortom den glada ytan. Jag vet bara att hon gjorde ett lika babbligt och ytligt intryck i verkligheten som häromdagen på radio.
Och nu över till något helt annat, men fortfarande under etiketten feminism. Igår fick jag en försenad födelsedagspresent av min syster, se fotot. (Hon som fick Fittstim i julklapp av vår då drygt åttioårige morfar.) Nästa vecka fyller hon år, jag har köpt Shakespeares sonetter i översättning av Eva Ström.
 |
| Mamma, vad gör tjejen? |
Så här tror jag: det finns massor av män som säger massor av saker med en enorm gravitas och svåremotsäglig tvärsäkerhet. Men om man lyssnar närmare så har de ofta inte sagt något alls. Budskapets tyngd ligger i presentationen. Och (många) människor gillar auktoriteter, gillar dem som pekar med hela handen. Ett bra exempel är väl den bukett av konteramiraler och kommendörkaptener som florerat i medierna den senaste veckan, med sina stenansikten och sina totala ovilja att charma. Sade de egentligen något av vikt?
SvaraRaderaJag har en allmänt avog inställning till Alice Bah, eftersom mitt intryck är att hon i likhet med alla karriärister är en pushig typ som gärna trycker en armbåge i sidan på den som står närmast, rentav är hon den sorts människa som sedan barnsben har krävt att allt ljus ska falla på henne. Men vad vet jag?
I alla händelser är väl hållbarhet - och möjligen också kulturpolitik - luddiga frågor. Men med det rätta auktoritära tonfallet kan man säkert säga lika lite som Alice Bah och komma undan med det. Jag är dock inte övertygad om att strategin att försöka charma, vara "trevlig" och vinna över människor med sin personlighet enbart är en åkomma som drabbar kvinnor.
Marie
Du har naturligtvis rätt, det finns lika många män som snackar skit, men de gör det på ett helt annat sätt. Jag går väl på det manliga skitsnacket lättare, helt enkelt. Exemplet med ubåtspratet var bra.
SvaraRaderaJag tänker att problemet är som vanligt att det är många män och få kvinnor. Att om en man blajar på i en samling av män så försvinner det liksom i mängden, men om det är en kvinna och bara en och hon håller ett blajföredrag så sticker det såklart ut. Och att män därför både kan vara duktiga eller blaja på utan synpunkter men eftersom kvinnors föredrag ofta är i minoritet så görs hon till företrädare för alla kvinnor. Vanligen höjs det därför röster hur viktigt det är att den där enda kvinnan gör ett bra jobb, men jag tycker att det är att göra feminismen en otjänst. Bra skulle vara om det var tillräckligt många kvinnor så att det skulle finnas ett spektra av båda bra föredrag och blajare...
SvaraRaderaKanske skulle jag bara länka till det här inlägget som säger det jag försöker säga, men lite http://oxhen.wordpress.com/2014/08/31/forebilder-vs-rattvisa/bättre skrivet:
Nu rannsakar jag mig själv om jag har rätt att kommentera för jag har inte hört ministern ifråga och jag vill inte bli en sådan där som svarar att nu vet jag ju inte riktigt vad det handlar om men du kan väl göra så här och så här!
SvaraRaderaMen jag har läst ditt inlägg och de likaledes kloka kommentarerna och tänker att det kan väl vara lika OK att att vara halvinkompetent på ett lekfullt sätt och att vara det på ett militäriskt dito!
Berätta vad du tycker om boken sedan också, please!
SvaraRaderaHm. Tack för intressanta synpunkter.
SvaraRaderaDet är förstås så att kärnproblemet är att kvinnor är för få och män för många, och därför görs kvinnor till representanter för sitt kön på ett sätt som egentligen inte är riktigt schysst. Jag håller med om det, samtidigt som jag blir omåttligt irriterad på ABK:s blaj eftersom jag upplever att det sänker också mig på något sätt. För det gör det ju. Fast det inte borde göra det.
Sedan undrar jag faktiskt om det inte kan fungera precis tvärtom också ibland. Att eftersom kvinnor är så få så utnämns de i vissa fall som en token. Vill man vara riktigt konspiratorisk kan man i ABK:s fall tänka sig att man slår flera flugor i en smäll. Hon är både kvinna och icke-vit, bra då har vi betat av det och slipper bli kritiserade. Har vi henne i en styrelse eller regering kan vi lugnt fortsätta tillsätta vita medelålders heteromän.
Och eftersom ABK varken gjorde eller gör ett övertygande kompetent intryck så är den misstanken svår att frigöra sig från.