Lugnet före stormen, och efter... Den senaste veckan har Q:s stormar bedarrat något. Bland annat har jag tagit till mig av några goda råd jag fick av en läsare som hörde av sig via mejl, och tycker mig se effekt. Detta är värt ett eget inlägg, för det har väckt många tankar hos mig.
Men nu i eftermiddag var det dags igen. Q var frisk idag, och återvände vid gott mod till skolan. Men hem kom han som ett åskmoln. Alla propåer om mellanmål avvisades bryskt. Både O och jag blev lite stötta, vi hade väntat med att fika tills Q kom hem (Y och jag som varit hemma hade bakat en kaka, O hade kommit hem tidigt från jobbet). Dessutom vet ju både vi och Q att han är mycket ilsknare utan mat i magen.
Det hela eskalerade. Vi avstod från att handgripligen tvinga i Q något att äta, och satte oss själva att fika. Q stängde in sig på pojkrummet och började slänga saker. Efter ett tag sa vi till honom, varpå han blängde. Något att äta? Nej! Och så vidare.
Till sist gick han ut i regnet, och jag efter, nu rejält arg. Man får inte komma hem och leva rövare på det här sättet! Nu kommer du med in och slutar med de här dumheterna! Om du är ledsen eller arg för något så hjälper jag dig gärna, men då måste du säga vad det är! Och det är fantamig oförskämt att vräka ut rena kläder på golvet, jag stod hela eftermiddagen och vek din tvätt! Kunde väl inte jag veta, sa Q trumpet, hans svar fick mig att ana viss ljusning.
Men hej vad jag bedrog mig. Först skulle det skrikas och sparkas (mycket försiktiga sparkar, faktiskt. Jag parkerade mig i hans säng och vägrade flytta mig, och han buffade och knuffade på mig utan att göra mig illa ett enda dugg.) och kastas nallar en stund. Vad som till sist fick honom att ta reson minns jag faktiskt inte. Efter en stund började han, som han ibland gör, rikta ilskan mot sig själv. Ibland klatschar han sig själv i pannan. Idag skrek han jag vill dö! (Vilket känns som en kniv i hjärtat på mig, förstås.) Till sist slutade han med det och låg i mitt knä och grät, och lugnade sig sedan så att vi kunde prata.
Hade det hänt något i skolan idag? Detta var O helt övertygad om, jag mer tveksam. Jag hade en känsla av att Q initialt var på dåligt humör över något trivialt, och att vi sedan alla hamnat i en ond spiral.
Jag tror att vi båda hade rätt, och fel. För jo, via lite omvägar kom det fram att kompisen N (som har en diagnos inom autismspektrat) hade blivit arg på Q. De lekte och N blev arg, och sa flera gånger att han tänkte mörda Q. Och att Q inte skulle få komma på födelsekalaset på söndag. Sånt som han säger när han blir arg. Och så sa han lite annat, men det vill jag inte berätta, sa Q.
Fast jag vill nog veta, sa jag. Du behöver inte känna att du måste skydda N, men det kan vara viktigt att vuxna vet vad han säger. Inom mig undrade jag om N har rasistiska invektiv i sin repertoar. Men nej, inget sånt efter vad det verkar. Jävla jävla Q hade han sagt.
Är ni sams nu då, undrade jag. Hur blir det med kalaset? Äsch, sa Q. Imorgon har han glömt alltihop. Så är det alltid med N.
(När jag skriver detta inser jag att jag missade att fråga Q: men hur är det med dig då? Hur känns det när din kompis säger så till dig? Har det gått över för dig?)
Vi pratade om att han ropar jag vill dö, och jag sa att jag blir rädd och ledsen när han säger så. Hur hade det känts för dig om jag sagt så? Inte bra, mumlade Q. Vill du dö nu? Nej, det var bara något jag fick för mig just då.
När det hela blåst över var han sitt vanliga jag, god och glad, snäll och resonabel. Det är så med Q, det blåser över och man tror knappt att det är samma unge.
Men jag funderar. Aldrig tidigare har jag ifrågasatt umgänget med N, och jag gör det inte nu heller. Men jag undrar om jag ska prata med hans föräldrar. Vi känner dem ganska väl, de är vettiga och mycket sympatiska personer. Jag tänker att om Q sagt sådana saker till ett annat barn, hade jag velat veta det. Och jag tänker också, att N med sin diagnos, rimligen borde få hjälp från skola och fritids att hantera de konflikter han ohjälpligen hamnar i. Sådan hjälp fanns uppenbarligen inte idag.
Och jag undrar, ännu mer nu när jag har skrivit ner det hela, om umgänget med N (och en annan pojke som har liknande svårigheter som N, dessa två är Q:s bästa kompisar) på något sätt dränerar Q. Håller han ihop medan han umgås med dem, och släpper loss hemma?
Fast å andra sidan, om det nu är så, vad skulle man göra åt det? De är ju hans vänner, hans allra bästa vänner. Q är tolerant, och jag älskar det draget hos honom. Han accepterar sina vänner precis som de är. Det kanske räcker så. Det kanske är dumt att gå in och peta i detta.
Jag tänker att om du är mkt genomtänkt och empatisk skulle du kunna prata med and föräldrar. Som du säger vill de nog ha information de behöver för att kunna hjälpa sin pojke. Men de vill så klart inte känns sig dåliga eller att deras son är en mobbare osv. Men i längden kommer N kanske bli utan vänner, om han inte lär sig att låta bli att säga dylika saker. Så det schyssta är att föräldrar och andra vuxna får gripa in och lära honom hur man är en bra kompis. För Qs del tänker jag att det viktiga är att han också får andra vänrelationer så att han inte tror att det här är enda sättet att umgås på. Och att han har alternativ. Och att ni gör tydligt för honom att han väljer vem han vill umgås med. Det kan komma en dag då han fortsätter att umgås med N för att han annars känner skuld eller liknande. Så jag skulle försöka skapa andra kontaktytor också för honom så att han reflekteras också i andra barn och andra relationer. Men inte lägga mig i deras relation.
SvaraRaderaTack för ditt inlägg, jag blir som förälder till två barn med neuropsykiatriska diagnoser så glad över att du inte fördömer dessa barn utan resonerar så klokt kring de. Min erfarenhet är att de flesta föräldrar inte tänker lika sansat som dig. Jag tänker också hur ditt barn påverkas, vad han får utstå och för mig ligger faktiskt ansvaret på skolan. Ditt barn ska inte behöva bli utsatt och det andra barnet ska heller inte behöva utsätta någon för detta. Skolan tar oftare ansvar för extra stöd på lektionstid men lämnar gärna barn med neuropsykiatriska diagnoser åt sitt öde när det gäller den sociala biten på raster och liknande. Ofta behöver dessa barn mycket stöd i dessa sammanhang. Jag önskar ofta att fler föräldrar kontaktar både lärare och rektor och belyser situationen, det är först då något händer. Som förälder önskar jag få rapport från skolan över det som gått snett i stället för 3-4 samtal per vecka från föräldrar. Så tänker jag i alla fall från andra sidan.
SvaraRaderaTack för era kommentarer! Särskilt Tre Gringos bekräftar det jag har på känn, att N nog inte får det stöd han behöver på rasterna. Allt detta hände på rasten. Inget som Q berättar tyder på annat än att lektioner fungerar bra för N. Han är alltså inte orsaken till att det är stökigt i klassrummet, det är andra barn som orsakar det. Och de här konflikterna som N har med andra barn är tämligen lågmälda och säkert lätta att missa för personalen.
SvaraRaderaDet vore mig verkligen fjärran att fördöma N som kompis till Q, de har så roligt tillsammans. Många andra killar i klassen är stökiga och utåtagerande och verkligen inga roliga alternativ som umgänge.
Men också av andra orsaker. Det heter ju autismSPEKTRUM av en anledning. Det är ingen exakt kategorisering, det är så tydligt när man iakttar ett barn som N och hur han interagerar med K (utan diagnos men med liknande svårigheter) och Q.
Och Q själv då? I vilken utsträckning har han de här dragen? Varför fungerar han så bra med de här pojkarna? Är det "normalt" att ligga och skrika att man vill dö? Se där några funderingar. Nej, inte fasen kan jag döma ut N eller hans beteende.
Som det känns nu tror jag att jag ska göra så här. Prata med N:s föräldrar, som alltså är våra vänner och som vi har en ganska förtrolig kontakt med. Men göra klart att vi inte lägger något ansvar på dem, och fråga om det är okej för dem att vi kontaktar skolan och berättar vad som hänt och att vi undrar över det stöd som N men även Q får på rasterna.
Men jag vill gärna höra andra åsikter och tankar, särskilt förstås från er med egna erfarenheter!
Alltså ... det är skolans ansvar att se till att barn har det bra i skolan. Barn med autismspektrum som blir arga som N blir det, något förenklat, för att de är pressade, stressade, överbelastade. Det är skolans ansvar att se till att N och hans kamrater får hjälp innan det går så långt som det du beskriver, Helga.
SvaraRaderaJag är ju mamma till barn med diagnos och jobbar med föräldrar, barn och delvis mot skolor i dessa frågor. Om N var mitt barn och du ringde mig, Helga, skulle jag be dig ta det med skolan, kanske förklara mer om funktionshindret och berätta hur jag som förälder agerar gentemot skolan. N:s föräldrar har väldigt liten möjlighet att prata N till ett bättre beteende i skolan. Det går inte att fjärrstyra barn så även om vi skulle önska och särskilt inte barn med autismspektrum. N har svårt att generalisera kunskap om sociala situationer p g a sitt funktionshinder (d v s tillämpa kunskap om hur det blev fel på ett positivt sätt i ett liknande sammanhang). Dessutom har han en mycket lägre nivå för att "koka över" när han blir pressad / möter motgånger i röriga sammanhang som skolan. Raststöd önskas av vuxen!
Det du kan göra är att prata med skolan och det tänker jag är klokt att göra oavsett om du pratar med N:s föräldrar eller ej. Kanske du kan vara en hjälp för dem att få bättre stöd till sin son?
Hör gärna med Q om orden gör honom ont fortfarande. Många barn är väldigt bra på att förstå att N säger så ibland men inte menar det när de känner varandra väl.
Sällskapet är dåligt för att killarna inte får tillräckligt med vuxenstöd, inte för att barnen i sig själva är "dåliga". De gör så gott de kan. Allihopa.
Du gör en stor insats när du inte dömer ut utan vill förstå och påverka!
Maria
"Sällskapet är dåligt för att killarna inte får tillräckligt med vuxenstöd, inte för att barnen i sig själva är "dåliga". De gör så gott de kan. Allihopa."
SvaraRaderaDet är precis så jag tänker också. Och detta är faktiskt första gången som jag tänkt tanken att umgänget med N (och K! Vars föräldrar är långt mindre insiktsfulla, men det är en annan historia..) skulle vara annat än odelat positivt för Q.
Jag vill förtydliga vad jag menar med att prata med N:s föräldrar. Inte för att jag förväntar mig någon reaktion eller åtgärd från dem, hur skulle den se ut? Gudarna ska veta att jag vet att det inte går att fjärrstyra barn! Utan mer för att jag, om det vore mitt barn, hade velat veta om föräldrar som vi känner väl, hade kontaktat skolan för att prata om mitt barn. Så ungefär.
(Och kanske också för att N:S föräldrar är långt mer kompetenta och vettiga än någon man träffar i skolans värld, hittills. Suck!)
- Hur kändes det i dig när N sa så där till dig?
SvaraRadera- Ingenting. För jag vet att han säger så när han blir arg och så går det över sen.
- Så det känns okej nu?
- Jaa!
Annars kan man göra som en pappa i vår sons förra klass:
SvaraRaderaRing klockan halv åtta på morgonen, presentera dig, förklara att din son blir mobbad av min son och hans kompisar. Acceptera nådigt mitt förslag att komma över (med sonen) och be om ursäkt. Bläng när min son säger förlåt och kramar din son. Ignorera mina förslag om playdate för alla syskonen, fördöm mig när jag säger att jag och maken oerhört gärna ses och diskuterar problemet, dock inte ikväll eftersom vi ska resa bort, planerat sen länge. Följ sen med din egen son till skolan och hota de tre andra "mobbande pojkarna" med stryk.
Eller nej, gör inte det förresten, för då blir du själv kallad till rektorn. Hon hade aldrig sett nåt liknande.
Jag har förresten suttit hela kvällen hos en kompis och pratat om hennes barn. De är särbegåvade båda två, hennes åttaåring läser engelska och matte med sjuorna nu. Det kanske blir bra i längden, de blir förhoppningsvis harmoniska vuxna, men just nu är de bara ufon i sina klasser och det verkar så jävla jobbigt. Skolverket har typ inga tips eller råd till skolan, utan hänvisar till Mensa.
SvaraRaderaQ har fattat ... med hjärtat ... Klart att han och N kan ha kul ihop.
SvaraRaderaHoppas det blir ett bra samtal med N:s föräldrar - jag tror det! Som förälder till diagnosbarn, vilket ofta leder till ett minskat socialt umgänge, är jag så tacksam över alla som vill förstå mitt barn och vara med oss trots att det kräver mer planeringen, ordning och lite anpassning jämfört med om vi inte hade haft diagnosbarn. Det är ett konkret men betydelsefullt sätt att göra den här världen lite vänligare.
Maria
Jag har inga egna barn och är väl kanske därför utan egentlig rätt att ha en åsikt, men jag skulle ändå vilja komma med en kommentar angående detta med det normala/onormala att ligga på golvet och skrika att man vill dö när man är åtta år (utan att, vad det verkar, ha en seriös dödsönskan).
SvaraRaderaDet är förstås alltid en fråga om hur ofta, hur länge, hur avancerat, som respons på vad osv, men grejen i sig tycker jag är ... asnormal. Killen är åtta; hur många barn är bra på att reglera sitt känsloliv (och sitt beteende utifrån det) i den åldern? Nu har jag ju smygläst din blogg ett bra tag, och vet att det finns annat som inte fungerar optimalt och annat du funderar över, men ribban för hur många utbrott man "får" få när man är en temperamentsfull åttaåring är ju ganska hög. Jag var ett temperamentsfullt barn till en temperamentsfull far och minns det som att det var MÅNGA utbrott, både från honom och mig. Jag blev arg fort och lätt, och var extremt bra på att provocera honom så att han blev arg fort och lätt. Att skrika att man ville dö, "förlåt att jag finns!", hota med att rymma hemifrån etc. etc. var frekvent förekommande. Min sladdsyster, vars barndom sammanföll med mina tonår d.v.s. jag minns den någorlunda vettigt, var likadan. Vi är bägge idag skapligt välfungerande vuxna som visserligen har temperament och kan bli förbannade, men inte har för vana att kasta saker omkring oss eller liknande. Jag minns det som att vi, framför allt av en mycket konflikträdd mormor, ofta fick höra hur onormalt bråkiga vi var jämfört med alla andra "snälla" barn (jag trodde också länge på detta, till dess att jag några gånger blev vittne till hur grannsystrarna bråkade; de slogs visserligen inte så att hårtussarna rök, vilket jag och mina syskon gjorde, men var istället extremt giftiga och elaka mot varandra; minns att jag kom hem lätt chockad). Ofta känsloargumentation av typen "du var så glad när du var liten, vad hände sedan, bu-hu!" Idag tror jag inte att vi var så defekta någon av oss, utan snarare att det är rätt stor skillnad på barn när det gäller hur mycket humör de har.
Jag känner varken dig eller Q, men för lite perspektiv på det här med att vara ett bråkigt barn.
Tolkia, stort tack för din kommentar som verkar mycket tröstande på mig! Jag är temperamentsfull som vuxen men var det inte alls som barn, så en del av mig står handfallen inför Q:s utbrott. Mycket skönt att läsa om dina minnen. Ibland kan man få för sig att "alla andra" ständigt talar milt till sina rosenänglar till barn.
SvaraRadera(Som vår grannfru, som en gång yttrade att hon inte tolererar att hennes barn kallar henne dumma mamma. Wow liksom.)
(Givetvis är det mer än okej att kommentera och ha åsikter även om man inte har barn själv!)