2014-01-13

Skolan är tråkig

(En text som legat färdigskriven ett tag. Fler skolfunderingar kommer.)

Det senaste halvåret har jag blivit allt mer tankfull angående skolpolitik. Jag, som tidigare hade en tämligen ljum men ändå definierad åsikt angående läxor (bra), betyg (ja), flumskola (usch) och som visserligen inte är överdrivet förtjust i Jan Björklund men som ändå röstat på hans parti mer än en gång (så, nu var det sagt, det torde inte överraska den uppmärksamme läsaren).

När jag nu är mamma till en skolpojke ställs de här åsikterna på ända. Jag ser och hör saker som tvingar mig att omvärdera.

Vad hör jag? Mamma, jag hatar lektioner. Det är så tråkigt!

Detta från en pigg, av allt att döma smart och tidigt utvecklad pojke utan koncentrationssvårigheter. Efter en termin i riktiga skolan.

Jag har redan gnällt om skolans krav på stillasittande, på föräldramötet före jul ventilerade jag mina åsikter för biträdande rektorn och fick medhåll. Här har jag gjort en helomvändning. Innan jag själv fick barn hade jag spottat och fräst och tyckt att ungarna ska lära sig att veta hut och sitta still, och dessutom hade jag tyckt att alla föräldrar som opponerade sig var mesiga curlingföräldrar.

Ack vad man omprövar. Ja, självklart ska man tids nog lära sig att sitta still och lyssna. Nej självklart är det inte okej att ge upp vid minsta motstånd. Nej självklart kan inte allt i livet vara roligt.

Men skolan borde få vara rolig, åtminstone ett litet tag, det tycker jag faktiskt. I rent funktionellt syfte. Man lär sig det man tycker är roligt och meningsfullt. Och snälla, snälla, nog kan väl en förstaklassare få tycka att skolan är meningsfull? Är det inte rentav jävligt viktig att så många förstaklassare som möjligt tycker det?

Exakt varför Q tycker att lektionerna är tråkiga, det har jag ännu inte lyckats räkna ut. Han är då vetgirig så det räcker. Häromdagen hörde jag honom berätta för kompisen om problemen med tjuvjakt i Afrika, att elefanter och noshörningar dödas för betarnas och hornens skull. Vem som förklarade detta för honom under vår resa vet jag inte, på något sätt snappade han upp det. Så är det ofta med Q. Han frågade förstås vem Mandela var, farbrorn vars bild ständigt återkom på affischer och planscher, och lyssnade intresserat på våra förklaringar om apartheid och demokrati.

Han tycks ha relativt lätt för matte också. För ett tag sedan visade jag honom hur man adderar tvåsiffriga tal, han tittade några ögonblick på uppställningen och utbrast sedan: "Coolt!" (Det värmer ett ingenjörsmodershjärta. Gud är matematiker, det har jag alltid varit övertygad om.)

Men han är inte särskilt uthållig, finmotorisk eller pysslig. Skriva snygga bokstäver är dötråkigt, fyraårige och synnerligen fingerfärdige lillebror klarar det bättre, vilket Q redan har noterat. Då blir det förstås ännu tråkigare. Rita är också tråkigt, åtminstone rituppgifterna i skolans arbetsbok. Om han däremot får rita efter egen fantasi på stort papper, gör han det gärna. Skriva bokstäver gör han om han får lösa korsord. Och så vidare.

På första utvecklingssamtalet berättade läraren att man hade testat barnens förmåga att förstå och tolka instruktioner av typen öppna lådan och lägg pappret inuti. (Jag låter tankarna löpa medan hon berättar och tänker, gud vilken meningslös instruktion, kommer på mig själv och blir generad.) Hon hade blivit mäkta förvånad när Q bara stirrade tomt och inte lydde. Tills hon insåg att han väntade på en fortsättning eller kanske snarare en motivering till varför instruktionen skulle utföras. (Sådan mor, sådan son, oaktat genetiken.)

Jag undrar om han möjligen är understimulerad, har han tråkigt på lektionerna? Vagt känner jag igen mig från min egen skoltid, jag var inte alltid en flitgris. Jag minns att jag läste fortare än de andra, och fick skäll när jag bläddrade framåt i boken. Jag minns en gång när man skulle fylla i en streckad linje, jag som var road av att rita greppade ivrigt pennan, men fröken tillrättavisade mig: först skulle man följa linjen med fingret en gång. Uhh, tråkigt. Och mamma har berättat om när hon till sin häpnad upptäckte att duktiga skolflickan Helga var alldeles väck på multiplikationstabellen. Den var så tråkig att jag hade struntat i att lära mig den. (Jag är fortfarande ganska dålig på multiplikation, liksom huvudräkning. Matten blev kul först när vi började med algebra.)

Möjligen är han distraherad, hittills har tillvaron i klassrummet varit stökig. Förhoppningsvis blir detta bättre nu när ännu en heltidslärare ska finnas i klassen.

Jag hoppas det, för det faktum att Q tycker att skolan är tråkig bekymrar mig ganska rejält. Dels triggar det alla mina egna nojor. Sju år gammal utmanar Q auktoriteter på ett sätt som jag aldrig vågat. Jag tyckte att skolan var rolig, men det var sannerligen tur, för något annat än ett bra resultat hade inte accepterats. Mer om det en annan gång.

Men viktigare är att det gör mig ont om honom. Han ska gå länge i skolan. Måtte det inte fortsätta vara tråkigt, måtte vi, han, de - lärarna, kunna bryta denna trend. Tänk att behöva gå till skolan varje dag under en hel barndom och tycka det är tråkigt.

I det större perspektivet blir jag också beklämd av att se ännu en bekräftelse på det jag vetat länge, det som statistik och undersökningar och min personliga erfarenhet tydligt pekar på: Skolan misslyckas med pojkar. Skolan är flickornas arena.

Det är väl bra i jämställdhetens namn, kanske någon undrar? Nej. För i arbetslivet premieras männen lik förbannat. Jag minns min förvåning när jag på mitt förrförra jobb fick klart för mig att mina tre närmaste kollegor i kontorslandskapet, projektledare och civilingenjörer som jag, alla gått ut gymnasiet med ett medelbetyg under 3,0. Det gjorde inte jag. Hade jag gjort det hade jag aldrig- ALDRIG - skaffat mig den utbildning jag har idag, skaffat mig det jobb och den inkomst jag har idag.

Det är svårt att förhålla sig till skolan, tycker jag. För när jag läser det jag skrivit blir jag återigen arg på att skolan inte förmår väcka Q:s intresse och lust att lära, som jag vet finns där. Å andra sidan - han lär klara sig ändå. Men alla andra ungar då, som inte har engagerade föräldrar som läser för dem och babblar om apartheid och annat? Å tredje sidan vill jag inte vara en beskäftig vetabästförälder som inte visar förtroende för pedagogerna, som lägger sig i och ifrågasätter, som Olyckskorpen, mamma till en flicka i Q:s klass. (Ska hon få heta Kassandra här i bloggen? Det var ju en tanke.)

Nu är det banne mig läggdags.

3 kommentarer:

  1. Vad jag känner igen mig i din oro trots pojkarnas olika förutsättningar.
    Grubblar. /Stella

    SvaraRadera
  2. Åh! Vad bra skrivet! Vad tankarna gäller håller jag med dig på samtliga punkter. Tror dessutom att din stora och min är lika på många sätt!

    Kan det vara ingenjörerna i oss som premierar att fråga varför? För det är klart att barnen ska få motiv till det som ska göras!

    JsN

    SvaraRadera
  3. Känner också såväl igen mig. Både i beskrivningen av din egen "framgång" i skolan och oro inför att barnen tycker det är tråkigt. Mina tre (adopterade) barn har på olika sätt inte lika lätt för sig som din första klassare nog har. Nu när två går på mellanstadiet och läxor dräller in är det pest. En del av läxorna tar säkert 15 min för vissa barn medan det för mina tar ... mycket tid, ork och ingen av dem plockar självmant fram böcker för att jobba. Tufft för både små och stora.

    Har bestämt mig för att lägga mycket mindre tid, kraft och tjat på läxor för de förstör mer hemma hos oss än vad de tillför. Blir det ett och annat underkänt betyg eller uppgift - ja, då får vi ta det ... kanske väcker det motivation, kanske inte. Det går alltid fler tåg och det finns Komvux.

    Ett större bekymmer är egentligen att de tycker det är så tråkigt att jobba fast de är nyfikna, vetgiriga barn. Det rimmar så illa med den stränga skolplikt vi har i Sverige som ju ska vara för barnens bästa. Även om det är en utopi av många skäl blir jag väldigt avundsjuk när jag läser amerikanska bloggar om hemundervisning, unschooling och föräldrar som går samman för att ta saken i egna händer ... De hemundervisade collegestudenterna lär vara hett eftertraktade för sina många goda förmågor på universiteten, inklusive goda sociala förmågor. Jag förstår varför ...

    Detta säger jag med erfarenhet av barn i kommunal skola, Montessori och Kunskapsskolans annorlunda koncept. Vet inte om jag tycker någon har knäckt nöten riktigt bra!

    Maria

    SvaraRadera