Tropikhataren och solreseskeptikern kapitulerar

Jag måste erkänna en sak. Det har sina poänger att resa till solen över jul.

Direkt efter hemkomsten svor jag på att aldrig resa mer i livet, särskilt inte någon långresa med flyg. Särskilt inte med barn. Jag undrade hur de är funtade som gör det regelbundet, inte som jag uppenbarligen.

Ett dygn tog resan, och eftersom Y bestämde sig för att bara sova i två timmar på nattflyget, så sov inte jag så mycket mer heller. Han var förvisso glad och snäll, och tittade på film, men ville gärna ha höra mina kommentarer eller få hjälp med hörlurar eller volymknapp. Så snart jag nickat till fick jag en uppfordrande klapp på armen och en angelägen fråga. Övriga resenärer i sällskapet sov fridfullt i sina stolar.

Alltså var jag ganska mör vid hemkomsten, men repade mig snabbt. En och en halv dags ledighet, hemma, då vi hann packa upp i lugn och ro och äta upp den sista påsen lussekatter som jag omtänksamt sparat i frysen, det gjorde susen för min själsliga balans. Liksom ett första träningspass och ett par promenader i dagsljus. Vad jag har saknat att promenera!

Nu, några dagar senare, måste jag medge att de två saker som stört mig mest under resan, nämligen solvärmen och overksamheten, faktiskt hade sina poänger.

De första dagarna på semestern kröp det i kroppen, jag ville göra saker, uppleva, röra mig. Det tog några dagar att resignera och inse att jäsning och läsning i skuggan vid poolen med ett getöga på badande ungar inte var en nödlösning utan själva poängen med resan. Resultatet är att jag har läst tiotalet böcker, Q är säkrare i (snarare under) vattnet än någonsin, och att förre badkrukan Y lärt sig simma hundsim med simpuffar alldeles på egen hand. Första veckan låg han och kavade, men plötsligt fick han styrfart framåt. Nu hoppar han helt dödsföraktande från kanten också.

Jag inser att så här brukar det inte kännas i januari, efter jullovet. Jag brukar inte vara så här pigg och utvilad. Jag brukar definitivt inte ha en dygnsrytm som den jag har nu, första kvällen hemma somnade jag klockan nio och vaknade av mig själv klockan sex. Igår kväll, fredag, var jag trött redan före klockan elva.

Trots detta firar vi nästa jul hemma. Barnen har flera gånger frågat när det blir jul, egentligen, och det är inte utan att jag känner likadant. Men jag lägger denna jul och resa till erfarenhetsbanken och konstaterar att den stärker min övertygelse att traditioner är till för att brytas. Man ska inte göra likadant varje år.

Och tänk så underbart det är att tycka det är skönt att komma hem. Tänk om det varit tvärtom.