Som han är

På söndag förmiddag ringer jag pappa. Förmiddagar brukar vara bra, då är han hemma och pigg och hör telefonen. Dessutom är O och pojkarna ute, jag vill prata ifred.

Jag låter många signaler gå fram, väl vetande att det brukar behövas. Egentligen har jag för länge sedan gett upp då luren lyfts med ett väldigt rumsterande, och han svarar. Jaså, är det du. Du har då tålamod.

Sov du, frågar jag. Nejdå, jag hörde redan första signalen, men jag hade ingen lust att svara. Varför det, frågar jag, och han suckar. Ja, vad ska jag svara på det.

Han är på ett humör jag väl känner igen men inte har sett på ett bra tag. Grälsjuk och självömkande. Är du nykter, frågar jag brutalt, och han svarar förvånat jadå, jag är bara trött.

Hm. Något är i alla fall fel. Han hör knappt något jag säger, jag får tala högt och upprepa. Jag grälar lite på honom för detta och för att han inte hör telefonen, jag försökte ringa ett par gånger dagarna innan, jag blir alltid orolig när jag inte får tag på honom.

Nä, det går inte att prata, oklart varför. Vi pratar en annan dag, avgör jag, och så lägger vi på.

Skitgubbe, mumlar jag för mig själv, och är ledsen. Jag har mina misstankar angående nykterheten. Jag hör ju så väl, radarn är osviklig.

Olusten sitter i resten av dagen, något lättar den när jag beklagar mig för O. Samma dag tjafsar jag med mamma, också på telefon. Men jag har blivit bättre på att släppa konflikterna med mina föräldrar.

På tisdagkvällen klipper jag mig och tar en omväg till tunnelbanan, promenerar på folktomma snöiga gator. Staden som först blev hans och sedan min. Fast jag är en förortsråtta, hans domäner är innerstaden.

Hemma ligger ett vykort på köksbänken, poststämplat dagen innan.

När jag var på Rhodos med Författarförbundet för att inviga ett översättarcentrum där gjorde vi en dag en utflykt till en grekisk ö alldeles intill den turkiska kusten.

En man vid mitt bord berättade att han sett en underbar dikt i tunnelbanan som handlade om kärleken som en gammal kaktus. En stillsam dam som dittills mest suttit tyst sade då: Den dikten har jag skrivit.

Pappa

Jag vänder på kortet och läser.

Kärleken överraskade mig.
Som när man ställt undan 
och glömt att vattna 
en gammal kaktus.
Den tror att den ska dö
och börjar blomma.

Imorgon ska jag ringa honom.