Tillbaks igen

Blä. Precis en vecka räckte tropikeffekten. Nu är jag lika trött och håglös som jag brukar vara så här års.

Jag sov dåligt inatt på grund av snark och spark. Steg upp mitt i natten och avbokade morgonträningen, nästan mot bättre vetande. Jag blir ju inte gladare av att inte motionera. På morgonen är jag sur och trött.

Jag kör till jobbet och tänker att det känns motigt. Inte för att jag har för mycket att göra, utan tvärtom. Det är så segt att jag blir galen, jag måste kanske ompröva mitt beslut att börja jobba för herr Snäll. Nej, inget nytt i den processen heller.

Igår ringde en rekryterare och frågade om jag var intresserad av en tjänst på ett större företag. Vi ska träffas imorgon. Jag låtsas intresserad, men är det egentligen inte. Arbetsplatsen ligger alldeles för långt bort, pendlandet skulle ta ungefär tre timmar per dag, om inte mer.

Egentligen borde jag bli glad över att bli headhuntad och uppmärksammad, och det blir jag väl. Lite. Samtidigt undrar jag hur i helvete jag skulle klara av ett riktigt jobb, ett roligt och krävande jobb. När det räcker med en natts dålig sömn samt upptäckten att Q:s enda par vantar fortfarande är genomblöta på morgonen, för att få mig ur gängorna.

Nej. Nästa vecka vill herr Snäll intervjua mig, har han sagt. Då ska jag säga att en förutsättning för att ta jobbet är att tjänsten utformas på ett annat sätt än hur jag hittills har jobbat. Jag har varit här i över ett år nu och ser tydligt hur en hel del saker skulle kunna göras annorlunda och bättre.

Om vi kommer överens så jobbar jag här i några år, utnyttjar möjligheten att jobba korta dagar utan stress medan barnen är relativt små. Om jag sedan har några hjärnceller och ambitioner alls kvar, kanske de roliga och utmanande jobben finns kvar. Kanske.

Det var i det långa perspektivet. I det kortare så ska jag träna efter jobbet. På lunchen ska jag köpa ett extra par vantar till Q. Och precis just nu ska jag brygga mig en kopp te.