För några år sedan skrev jag ett inlägg med den titeln, men citat går ju att återanvända. Ännu ett citat - av Gun-Britt Sundström - faller mig i minnet, att lycklig tvåsamhet förmodligen är lika avundsvärd som den är ovanlig.
Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.
Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.
I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."
Tvåsamhet vad är det?
SvaraRaderaDen innerliga samhörigheten med sin bästa vän som man ringer varje morgon? Den tvåsamheten är stimulerande spännande aldrig tråkig.
Kan inte förstå den tro för tvåsamhet som Margareta Strömstedt profilerar eftersom den står för att i åratal leva med en ständigt otrogen man dvs en man som aldrig tror på tvåsamhet för egen del.
Anonym, du tycks veta mer om det strömstedska familjelivet än jag. Jag tycker att den tvåsamhet (fånigt ord förresten, varför använde jag det? I brist på bättre, kanske.) du beskriver låter minst lika värdefull och eftersträvansvärd som den traditionella.
SvaraRaderaEn sak som förbryllar mig är att det tycks vara så tabu att vara olycklig eller åtminstone inte odelat lycklig. Skilsmässoboken heter t o m Happy, happy. Är man inte lycklig måste man ändra sitt liv - NU! Överallt tävlas det om hur jävla bra man har det. Facebookuppdateringar, gulliga julkort, osv. Det där gör mig trött. Livet är ju inte rosenrött jämt.
Äsch då, jag läste den där artikeln och jag hade för mig att hon sa att de första 20 åren var knepigast och då hade det varit fem år kvar men om det är de första 25 så får man ju kämpa på i tio år till innan det blir enkelt...;)
SvaraRaderaJa... jag definierar mig som feminist men nåt i Maria Sveland rimmar illa hos mig. Eller så blir jag prvocerad. jag tyckte att huvudpersonen i "Bitterfittan" var reducerad till ett rö för vinden, ett offer som inte kunde påverka sin tillvaro. Men get a life tänke jag boken igenom... Och nu är det som att hon vill övertyga sig själv om att man kan vara bra trots att man gått igenom en skiljsmässa. jamen... det är väl klart. jag skulle verkligen vilja gilla henne men det sätter tvärstopp hos mig... och jag fattar inte varför.
SvaraRaderaPrecis Ulrika, du sammanfattar mina känslor för Maria Sveland. Jag skulle vilja gilla henne oreserverat men gör det inte. Har förresten utgjutit mig om henne på andra ställen här i bloggen:
SvaraRaderahttp://helgasdagbok.blogspot.com/2009/07/dogmatiskt-kvinnohat-eller.html
http://helgasdagbok.blogspot.com/2007/08/tv-bcker-som-inte-alls-handlar-om-mig.html
Jadu, Helga. Nu har jag läst dina inlägg som du länkade till och det var huvudet på spiken skulle jag vilja säga. En del av mina vänner (som jag träffar i en bokcirkel) tycker dock allt hon skriver är toppen. Gissa om det blir heta diskussioner efter två glas rödvin på våra träffar!
SvaraRaderaHaha, ja det kan jag tänka mig! Kul att du gillade det jag skrev. Även jag kallar mig feminist, men det torde ha framgått, eller?
SvaraRaderaJodå, det har det. :-)
SvaraRadera