En humanistisk ingenjör är en bättre ingenjör

Detta är en text jag började skriva i somras (när debatten var aktuell i media) utan att orka slutföra den. Men händelser i mitt eget liv (se nedan om kompetens vs attityd) har aktualiserat resonemanget igen. So, here goes, ett litet hopkok. Håll till godo!

Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.

Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.

Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?

Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.

Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.

Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!

Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.

Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.