Jag sitter uppe på söndagkvällen och nördar mig rejält, tittar på en artsy-fartsy fransk dokumentär om min älsklingskompositör Verdi. Jag är inte helt nöjd med upplägget, den är överarbetad och stundtals lite fånig. Det hoppas och det skuttas mellan olika (förvisso bra) kommentatorer, språket är franska och inte italienska, musiken får inte ta den plats den förtjänar, det babblas mitt i de vackraste styckena.
Detta gnällt, så sitter jag ändå trollbunden och minns. Jisses vad mycket jag lyssnade på Verdi ett tag, framför allt på Rigoletto och La Traviata, men jag kan stora delar av Don Carlos och Otello också. Jag kommer att tänka på TV-serien som gick på åttiotalet, med Ronald Pickup i huvudrollen, undrar om den håller än?
Visst minns jag de tragiska händelserna i hans liv, men den tonåring som var jag greps inte särskilt. Annat är det nu. Inom loppet av ett par månader miste han sina två små barn och sin hustru. Saknaden efter dem kan spåras i hans verk decennier senare. Men han förblev inte ensam, några år senare mötte han livskamraten Giuseppina Strepponi, skandalomsusad operasångerska med flera oäkta barn. De levde tillsammans i många år utan att gifta sig, vilket inte mottogs väl i hans hemtrakter. Därför svor han att aldrig återvända till hembyn Busseto. Han besökte aldrig den teater som byggdes där till hans ära och som bär hans namn. Men han och Giuseppina levde lyckligt och länge.
Allt det där visste jag, men nu undrar jag genast över hennes öde. Vad hände med hennes barn? Tvingades hon lämna bort dem? Kunde hon ta dem till sig? Googlar men hittar inget svar.
Verdi blev gammal och förblev verksam långt upp i åren, han var nära åttio då han skrev sin sista opera Falstaff. Jag har aldrig hört den men läst att den ska vara nyskapande och inte likna hans tidigare verk. Den förebådar 1900-talet och musikaler. Den här filmen lär mig mer, och plötsligt längtar jag efter att fördjupa mig igen. Sitta en hel eftermiddag och lyssna och läsa librettot. Låta text och musik sjunka in, låta den komma tillbaka, tills den vevar oupphörligen i huvudet, tills jag blir nästan galen, enda boten är att spela den igen och igen.
Men ett sådant försjunkande tar tid. Å andra sidan, är det inte sådant man borde ägna sitt fattiga liv åt, istället för att läsa blajiga krönikor på nätet?
När man är närmare döden än födelsen, säger en av de intervjuade i filmen. Jovisst. Åldrandet, det som vi alla - förhoppningsvis! - ställs inför. Åldrandet, det som vi beklagar och försöker bemästra. Men betänk alternativet. D, min vän som bara blev fyrtiosex, vad jag hade unnat dig en ålderdom!
Letar på en gammal favorit, Filips aria från Don Carlos. Storyn är krystad men känslorna är alldeles äkta, som alltid hos Verdi. Trots kostymer och kandelabrar når känslorna mig precis som när jag var arton. En gammal mans saknad efter den hustru som aldrig älskat honom, den begrep jag redan då. Men nu när jag är fyrtiotre - närmare döden än födelsen - hör jag också något annat: den ensamma resan mot döden.
Det är väl det vi har fått konsten till, antar jag. Att lära oss att vi ska dö, och att hjälpa oss att leva med insikten.
Det sägs så, ja. Att det är det vi har konsten till, alltså.
SvaraRaderaVet du vad jag önskar? Jo, att Helga om några år får möjlighet att göra en bok eller ett radio- eller teveprogram om operan och livet.
Jag har flera gånger tänkt att jag önskade en opera-skola, en kommenterad och organiserad inledning till operans värld för den som är lite tveksam. Som jag, som visserligen tycker mycket om sång, men som bara varit på opera tre gånger och blivit ganska uttråkad två. Carmen var det den gången jag blev trollbunden, de andra två gångerna var det Cosi fan Tutti och Gluck, vad nu det verk kan heta som Dans på de saligas ängder kommer ur.
Men nu när jag läser det här inlägget tänker jag på Helena von Zweigbergks radioserie som gått på sommaren flera år, som heter Oförnuft och känsla, och som behandlar en känsla i taget, genom olika fall och människors tankar och funderingar. Tänk något motsvarande grepp på operan. Svek, död, kärlek, svartsjuka...ett program per fenomen, olika operor, olika musikstycken, bakgrundsinformation.
Jag tyckte väl att det var lite för bra för att jag skulle ha kommit på det själv ;-)
SvaraRaderaDet är en helt lysande idé du kommer med, annannan. Att behandla känslor genom ett operafilter, för är det något opera handlar om så är det just känslor. Det är därför den har överlevt som konstform, tror jag.
Jag skulle kunna skriva ogenomtänkta spaltkilometrar omedelbart, men det ska jag inte göra. Detta är faktiskt något jag brinner för! En podcast kanske? Och så vidare. Ja, jissses, jag har ju inte direkt problem med att få tiden att gå som det är.
Ett tips vill jag dock tvinga på dig alldeles med en gång. Innan man går på opera ska man läsa på! Opera är inte som film eller böcker, där överraskningsmomentet kan vara en del av upplevelsen. Jag tänker mig opera mer som det grekiska dramat, där alla i publiken vet precis vad som kommer att hända. Det är alltså tillrådligt att skaffa sig ett ganska bra hum om handlingen på förhand. Det är svårt att höra vad de sjunger, och ofta uppförs operor på originalspråken också.
Men jag vill påstå att upplevelsen förhöjs väsentligt om man lyssnar igenom musiken också, så att man utöver handlingen har en aning om de musikaliska höjdpunkterna.
Båda dessa är lätta att göra idag med Wikipedia och Spotify.
Annars är det ju faktiskt så att opera inte är den allra lättillgängligaste konstformen. Det ÄR långrandigt. Jag som t o m tycker Alice Munro är tråkig har inte ens försökt ge mig på Wagner. Även Mozartoperor har sina transportsträckor, liksom flera av Verdis operor. Men mina två älsklingar Rigoletto och La traviata, de är faktiskt inte tråkiga en sekund. Det händer alltid något i musiken.
När jag gick på college i USA skrev jag en uppsats som handlade om Verdis duetter, där jag exemplifierade hur han driver handlingen framåt i musiken. Utan att vara alltför bevandrad i notläsning kan man, om man tittar i partituret, räkna ut när t ex sopranen och tenoren är överens och när de inte är det, bara genom att titta på noterna. Sjunger de i samma tempo, sjunger de samtidigt, sjunger de i stämmor, osv. Jag satt i collegets bibliotek med högar av partitur framför mig och letade och skrev, hittade nya exempel hela tiden, och var komplett lycklig. Sedan dess har jag undrat om Verdi var medveten om vad han gjorde, eller om han skrev på ren instinkt.
Ja. Nörderi, som sagt.
De ogenomtänkta spaltkilometrarna kan ju bli en öppning till något!
SvaraRaderaEn podcast är förstås det rätta formatet för det här.
Och nu fattar jag varför jag har mycket lättare att ta till mig oratorier än operor, fast de ju musikaliskt sett strängt taget är samma sak (antar jag, helt utan formell bildning på området). För där kan jag ju historien!
Jag har också googlat lite efter uppgifter om Giuseppina, och det verkar som om hon lämnade bort barnen. Återkommer om jag hittar flera uppgifter.
SvaraRadera