Proviant

Jag har skrivit det förr, jag gillar egentligen inte putslustiga små historier av typen ”Ur barnamun”. Redan före barnlöshetsbitterheten tyckte jag att de var rätt tröttsamma. Men efter Q:s ankomst var det en av de största skillnaderna: hur mycket vi skrattade. För barn är ofta väldigt roliga, ibland utan att veta om det själva. Särskilt mina barn förstås.

I lördags busade ungarna som vanligt. Y fäktade med ett skumgummisvärd och slog på Q, som i sin tur boxade tillbaka. På sistone har vi ganska ofta fått huta åt Q när han slår lillebror. Ändå finns en stark och innerlig kärlek mellan dem, vilket denna historia ska utvisa.

I just det här bråket var Y den största syndaren, och efter några ohörsammade tillsägelser tröttnade O och konfiskerade svärdet.

Y blev arg. Inte bara arg, utan fullkomligt rasande. Hade han kunnat spruta eld hade han gjort det. Istället skrek han. Å, vad ni är dumma! Jag ska flytta härifrån!

Därefter klampade han iväg och hämtade sin lilla ryggsäck, och klampade fram till skafferilådan och började packa. O och jag sträckte på halsarna för att se vad han valde. Först grep han ett paket te som han synade noga, för att sedan lägga tillbaka. Ostkexen däremot fick nåd, liksom en flaska sirap och en burk honung. En ask torkad svamp och en burk tonfisk fullbordade packningen.

O höll handen för munnen för att inte gapskratta medan jag försökte närma mig Y. Ska du verkligen flytta? JAA! Vartdå? VET INTE!

Och så vidare. Fortsatt bestämt klampade han iväg och satte sig under pianot och drog stolen för så att bara hans svarta arga ögon syntes.

Q hade kretsat runt oss och fnissat åt packningen han också, men plötsligt blev jag medveten om konstiga ljud från hans håll. Vanudå, han ligger på sängen och gråter? Storgråter också.

- Om Y flyttar har ju jag ingen att leka med!

Jag fick trösta en lång stund innan han lugnade sig, han viskade att han var orolig att Y skulle gå ut genom dörren och bara försvinna. Tydligen hade O:s och min coola attityd skrämt honom. Jag fick försäkra och lova att se till att Y inte rymmer, ni ska vara våra barn alltid alltid, pappa och jag skulle aldrig släppa iväg någon av er.

När Q var glad igen kikade jag ner på Y under pianot för att se om han kunde bevekas. Han såg fortfarande förgrymmad ut men gav mig en liten öppning.

- Du måste säga lösenord!
- Jaha. Vad kan det vara? Är det lillebror?
- Nej!
- Hm. Är det…. Lördagsgodis?
- Ja!

Och så kom Y fram, och så var det frid och fröjd resten av den dagen.