Trött men pigg

För en stund sedan var jag nästan gråtfärdig av trötthet, och irriterad på O som är stressad över jobbet, och eftersom jag också har haft alldeles för mycket att göra på sistone, så har vi inte pratat ordentligt på länge med en massa fåniga kommunikationsmissar som följd. Eller äsch, så många är de väl inte. Men i alla fall.

Så vi snackade ihop oss om råddning av barnkalas och Mulleutflykt med övernattning i tält (inget snack om vems tur det är den här gången, remember?) och vem ska ha bilen och hinner vi ut till stugan och hur gör vi egentligen med allting.

Vill du fika, frågar han sedan, medan jag hänger tvätten, och jag hade ju bara tänkt betala en räkning och svara på ett mejl och sedan gå och lägga mig, men han värmer te och rabarberpaj från igår och vi fikar och pratar om Jens Liljestrands dissning av Måns och Kajsa Ekis Ekmans dito av Zaremba, båda orättvisa enas vi om. Vad länge sedan vi snackade. Där är du ju, skönt att du är kvar.

Nu har han återgått till att jobba fast klockan är halv elva, det han gruvar sig för går av stapeln imorgon, och jag är förstås jättepigg efter både te och paj.

Så då skriver jag väl om det jag tänkte att jag var för trött för att skriva om: anledningen till att jag är trött idag, för det är jag ju när jag känner efter.

Igår sjöng jag två drygt timslånga konserter med kören, tema jazz. Det var helt sanslöst roligt. Jag var knappt ens nervös. Detta är det närmaste ren lek jag kommit som vuxen. Att få klä ut sig till 20-talsvamp, vara uppe på scen och tramsa och leka och dessutom sjunga den ena låten roligare än den andra till ett riktigt bra band.

Rösten höll också, det är ju sant som det sägs att sång är något man lär sig, en förvärvad kunskap. Jag tyckte förr att jag hade svag röst och problem med stödet, så är det (oftast) inte längre. Altar, mer power i er insats, säger dirigenten och tittar skarpt på oss. Det får hon, jag tar i och får en gillande nick. Det är en fantastisk känsla att ta i och ha något att ge.

Mer smink än jag normalt använder under ett halvår, ögonen uppspärrade av fokus och adrenalin. Ingen middag blev det, vilket normalt är en katastrof, men igår gick det bra.

Mormorsmors gamla stola fick komma ut och dansa igen. Det är äkta päls men det är väl preskriberat så här nästan åttio år senare? Handskarna var dock nyköpta, jag undrar om jag någonsin får tillfälle att använda dem igen.

Nu är det sommarlov från kören och det känns både tomt och skönt. Det är med extra saknad jag skils från den här repertoaren. Nästa konsert blir med musikaltema, inte alls lika roligt. Jag googlar på jazzsång och hittar ett veckolångt internat på Visingsö där man tar sånglektioner och sjunger med band. Någon gång, när barnen är lite större. Då ska jag.

Men nu ska jag. Lägga mig.