Träd fram Danny omkring midnatt

Dagarna är så långa nu för tiden, ändå flyter de ihop. Vilken dag kom mamma? Och vilken dag var det vi pratade med läkaren? Är det verkligen bara en knapp vecka sedan vi fick beskedet?

Igår ringde jag vårdhemmet eller rehabiliteringshemmet jag fått tips om. Inga problem, de tar emot pappa när som helst. Naturligtvis är det bara en tillfällig lösning, om inte annat kommer han - förmodligen rätt snart - att bli för dålig. De är experter på rehabilitering, inte tvärtom.

Jag träffade inte pappa igår, pratade bara med honom i telefon och blev ledsen båda gångerna. Han var trött och lite grinig (och det måste han ju få vara). Han prövar och funderar och tänker, hans associationsbanor är som vanligt långa och omständliga. (Och det måste de ju få vara).

Jag mötte O i närheten av pappas lägenhet, vi åt lunch på ett flådigt och outhärdligt slamrigt ställe. Det var gott, men jag blev nästan illamående av det ytliga, tjusiga. Alla självupptagna unga människor som verkar tro att de är osårbara och odödliga. Och dessutom, varför ser alla restauranger nu för tiden ut som jävla badrum med kakel på väggarna och klinkers på golvet och inte en textiltrasa så långt ögat kan nå? Akustiken blir därefter.

Sedan gick vi upp till pappas lägenhet, där står både tiden och luften stilla. Vi rotade efter lite papper, slängde lite grejer, tog hand om den sista posten. Om ett par dagar träder eftersändningen i kraft.

Jag klev över bokhögarna och plockade ner ett par keramiksaker som pappa gjort för länge sedan och som jag minns väl från min barndom. En ljusstake i form av en elefant och snapsglas som ser ut som blommor. De är nu diskade och står i mitt vitrinskåp, och de är så fina.

Jag antar att jag på samma sätt som jag måste röja igenom hans äckliga lägenhet och plocka ut, diska och spara de fina sakerna, måste gå igenom mina känslor för honom och hans agerande och till sist komma till ro med det som varit bra. Jag tror att jag redan har börjat.

Men på kvällen ringde min syster, hon hade varit och tittat till pappa. Då hade han sovit och var pigg och pratsam, och det var skönt att höra. Idag ska jag hälsa på honom igen.

Vi har kort pratat om gravplats och annons, det blev mycket odramatiskt. Det kanske vi gör igen men jag känner mig trygg med att jag vet det jag behöver veta. Dylan Thomas, T.S. Eliot, som sagt. Och nedanstående musikstycken. Jag behöver inte ens spela dem för honom, jag vet att han älskar dem.