Igår och idag

Igår var en skitdag.

Det började redan kvällen innan med att Q hade sin värsta nattskräcksattack någonsin. Det vill inte säga lite. Inte blev det bättre av att O och jag, stressade, trötta och rädda, grälade om huruvida det var nattskräck eller trilskande, och hur det därmed skulle hanteras.

Det var jag som hade rätt, efter en dryg timme slutade Q att vråla och sparka, för att istället gråta och acceptera att jag tröstade honom. Han somnade i min famn.

Själv var jag så upprörd att jag inte kunde somna på några timmar.

Nästa morgon hade Q inget minne alls av skrikandet. Vi hade våra misstankar om att hans reaktion var relaterad till en sak som hänt i skolan. Han hade kommit hem med tillknycklade glasögon och berättat att detta var resultatet av "en lek som spårade ur". Han hade hamnat under flera andra barn, och de hade inte slutat fast han skrikit, först när ett annat barn hämtade en lärare hade de slutat.

Lätt irriterad och orolig sökte jag upp denna lärare efter att ha lämnat Q. Men hon hade en helt annan bild av det hela. Att Q varit inblandad visste hon inte ens om. Nej, för när hon dök upp hade han dragit sig undan, och satt och grät, tröstad av sina kompisar.

På olustigt humör körde jag mot jobbet, och inte blev jag muntrare av ett misslyckat försök att nå pappa på telefon, ännu ingen kontakt sedan samtalet i söndags.

Värst av allt, på förmiddagen kom beskedet att en släkting till våra vänner gått bort. En kvinna har mist sin man och en liten flicka sin pappa. Fuck cancer.

Flängde in till stan för att träffa rekryteraren som headhuntat mig. Kvällen innan hade jag läst en beskrivning av tjänsten och konstaterat att det är ett drömjobb. Om fem år, när barnen är större. Om företaget legat lite närmare. Orkade dock inte låtsas för rekryteraren utan sa precis som det är. Vi bestämde att vi ska hålla kontakten.

Flängde tillbaka till jobbet, åt en lunchmacka i bilen, hann precis till ett möte som jag själv kallat till. Det avhandlade nytillkomna krav på det som mitt projekt utvecklar, en produkt som ska lanseras inom ett par månader. En lansering som redan är kraftigt försenad.

Tre och en halv timme senare var mötet slut och jag var arg och trött. Arg över den bisarra avsaknaden av förståelse för att DET INTE GÅR att klämma in nya önskemål i sista minuten. Det får konsekvenser, och det hjälper inte att jämra om att det var ju så här vi hade tänkt det ända från början. Jaså? Ja, men jag är inte tankeläsare. (Det har blivit en favoritreplik på sistone.)

Jo, det här företaget behöver mig.

Jag flängde ut till bilen, försenad till Y och Q-hämtning. Snön yrde. Jag satte på en gammal skiva som jag inte hört på länge, Los Panchos. Tårdrypande ballader om olycklig kärlek. Plötsligt snyftade jag. Se där en fördel med att köra bil till och från jobbet, man kan stortjuta och sjunga om vartannat.

Det var skönt att gråta, efter en stund kändes det bättre. Och ännu bättre när jag hämtade Y, som satt i sin snälla dagmammas knä och klappade henne på kinden. Vi gick vidare till skolan och hämtade Q. En glad Q, som lekte med klassens bråkstake. B och jag lekte idag! Han är mycket snällare nu för tiden!

Efter middagen behövde jag jobba en stund, det händer sannerligen inte ofta. Smartare hade varit att göra det när barnen lagt sig, men jag var stressad och ville få det gjort. Till nattningen var jag klar, och läste för Q och Y. Sedan började Y krångla, och O tog över nattandet.

Jag sov tungt och djupt hela natten, vaknade bara en gång när Q kom tassande. Y sov i sin säng ända till morgonen, O snarkade och hostade (förmodar jag) i gästrummet.

Idag tedde sig livet helt annorlunda. Pappa svarade i telefon, och vi pratade fredligt. Jag tränade på lunchen, en säker humörhöjare. Inte ens det faktum att jag glömt lunchlådan hemma rubbade mig, jag köpte en proteinbar på gymmet. Därefter genomfördes ännu ett möte om krav och tidplaner i mitt projekt, och denna gång gick det mera min väg.

Vid tvåtiden nämnde jag min glömda lunch för herr Snäll, varpå han insisterade att jag skulle äta hans lunchlåda, som han struntat i till förmån för en utelunch. Så det gjorde jag.

På vägen hem lyssnar jag på mera Los Panchos, och förvånar mig själv med att minnas långa textpassager. Jag har tjatat förr om Eydie Gormé, men det är hon värd. Jag önskar er härmed en god fredagkväll, klippet nedan kan med fördel användas som både spansklektion och sånglektion. Dessutom är det den ultimata göra-slut-låten.

(Ha tålamod, de första två stroferna sjungs av en ganska corny sångare, sedan kommer Eydie.)