Lunchpromenad i gråväder, vinden blåser snålt. Men jag har vindtät jacka och varma handskar. Lyssnar på opera i lurarna, och tänker. På vad jag kan skriva om just de här styckena, på de minnen som väcks av dem. Får gåshud och tårar i ögonen, och det är inte av den kalla vinden.
Under ett knotigt träd brer en matta av luktviol ut sig, och lyser nästan oanständigt blålila mot allt det gråa.
Återvänder till jobbet och är kanske inte själsligt helt renad men åtminstone lite upputsad. De värsta spindelvävarna i skrymslena är bortsopade.
:)
SvaraRaderaVardagsglädje på egen hand! Får mig att vilja ta en promenad, ensam, på lunchen. I alla fall någon dag i veckan.
Maria