Igår stod jag på scen och sjöng (och dansade, jo faktiskt!) i sammanlagt sex timmar. Två konserter à två timmar, samt en del repetitioner innan. På lördagen sjöng vi i säkert fyra timmar under genrepet.
Nu efteråt är jag uppfylld av två känslor. Vad bra det gick, vad roligt det var! Och vad skönt att det är över.
Vi skojade medan vi åt lunch, att man är som en gammal cirkushäst. När orkestern spelar upp och doften av sågspån fyller näsborrarna, då lever man upp och börjar trava.
Nu vill jag göra en notering till mig själv att läsa i augusti, när kören drar igång igen efter sommaruppehållet. Om hur roligt det är. Hur mycket glädje och energi det ger. Kreativiteten, leken. Med trevliga, vänliga människor dessutom. Tänk att så många skärpta, roliga, mänskliga människor dessutom kan sjunga bra!
Förra gången jag skrev om kören skrev jag att vi bara har en bra solist. Det är alldeles fel. Den här terminen har vi fått flera tillskott, varav de flesta är riktigt, riktigt duktiga. Igår rev två av altarna av solopartier i Proud Mary så att självaste Tina hade varit stolt om hon varit där. Och den nyaste basen lekte Elvis i Can't Help Falling In Love så att det gick rysningar nerför ryggen.
Ikväll repar kören mig förutan. Om några veckor reser de till Italien, också mig förutan. Det dröjer nog tre år tills vi gör en liknande storproduktion som den igår. Då kanske jag också vill, vågar och orkar sjunga solo. Kanske.
Jag tror att jag har bestämt mig. Jag vill inte alls ta paus från körsången. I lagoma doser är den en omistlig del av mitt liv.
Låter väldigt klokt. Tror att det är väldigt bra att ha något regelbundet eget.
SvaraRaderaJag kan inte ens komma på vad som skulle få mig att sluta rida, och då är det ändå inte ridningen i sig som ger. Jag är inte det minsta sugen på att ha en egen häst att nöta med. Det är timmarna på ridskolan i gemenskapen med vännerna varav vissa funnits med sedan innan jag fick bröst.
Grattis!!
SvaraRaderaBlir det fler skivor?
Tro't eller ej men det är från er skiva som jag gamla kyrkökörsångare upptäckte agnostikerklassikern Koppängen!
Jag har ärligt talat svårt att förstå tjusningen med att ha en egen häst, om man inte bor på hästgård och lever livsstilen fullt ut. Att rida regelbundet tycks mig vara ett bra sätt att suga ut det bästa. Men förmodligen har jag helt fel och vet för lite. Antar att du kan upplysa mig, annannan!
SvaraRaderaOch vad kul att jag kunnat visa dig Koppången! Inga fler skivor inplanerade den närmaste tiden, men man vet aldrig!
Egen häst OCH ett liv som innehåller något annat än hästar förutsätter enligt min uppfattning att man har möjlighet att ha hästen hemmavid. Det behöver väl inte nödvändigtvis vara på de egna ägorna, men i alla fall på cykelavstånd.
SvaraRaderaOch det förutsätter vidare att man har hagar nog att ha hästen (som dessutom bör vara mer än en, flockdjur) ute dagtid under vinterhalvåret och heltid under sommarhalvåret.
Bara på så sätt kan man ha tillfälle att umgås så mycket man vill med hästen utan att duka under av praktiska måsten.
Jag har vuxit upp så och det har varit fantastiskt. Jag insåg när jag gick på universitetet i annan landsända att allt annat för mig var sämre. Kurskompisarna som hade häst med sig var komplett insnöade och aldrig tillgängliga för något annat än att vara i stallet, vilket jag betraktar som ett komplett bortslösande av en spännande tid i livet. Att rida på ridskola var en intressant erfarenhet, men ledsamt att inte lära känna och umgås med HÄSTen bakom namnet på ridlärarens lista. Att rida och sköta någon annans häst en eller två gånger i veckan skulle kunna vara en hyfsad kompromiss, dock, den har jag inte prövat.