När jag hämtade Q på fritis i fredags berättade en av lärarna med allvarlig min att klassens bråkstake spottat Q i ansiktet och vägrat be om ursäkt. Stor uppståndelse med predikan för både syndaren och syndarens far, varpå en ursäkt till sist hade presenterats.
Jag lyssnade och hummade lite. Det var påtagligt att incidenten tagits på stort allvar, och det är ju bra, vilket jag uttryckte också.
På väg hem frågade jag Q om saken, så neutralt jag kunde - "jag hörde att B (som i Bråkstake) spottat på dig".
Jo, men han sa förlåt sedan, svarade Q. Så du är inte ledsen för det, undrade jag. Nej, vi är vänner nu.
Hm. En tanke slog mig, och jag frågade om B bråkar med alla barn i klassen, eller bara med Q. Nej, svarade Q med lätt förvåning, han bråkar inte särskilt mycket med mig, mer med de andra.
Imorse när jag lämnade Q kom klassföreståndaren och ville tala med mig, även hon med sträng uppsyn. Hon ville berätta om spottincidenten, och var fortfarande arg och upprörd över B:s beteende. Hon beskrev hur hon grälat på honom, och undrade indignerat vad detta kan leda till, om han som sjuåring spottar på någon, vad gör han sedan när han blir större.
Det hela gör mig nästan lite betänksam. Givetvis är jag glad att skolpersonalen reagerar, och såklart blir jag också arg när jag hör hur ungen betett sig mot Q. Men ilskan rann snabbt av mig när jag insåg att Q själv var oberörd, till skillnad från när samme B kallat honom ful för några veckor sedan.
Det är som när Q trillar och slår sig. Ju högre han skriker, desto mer tröstar jag. Skriker han inte, sväljer jag mitt ojande tillsammans med hjärtat som hamnat i halsgropen. Hade Q varit ledsen över spottningen hade jag tagit det på större allvar. Men när han nu inte ens upplever sig vara särskilt utsatt av B? Jag rotar inte mer i detta, det överlåter jag åt skolpersonalen att göra i den mån de tycker det behövs.
Funderar vidare på om inte vi vuxna övertolkar symboliken i att spotta på någon, för de inblandade barnen verkar det inte vara särskilt dramatiskt, och lärarens reaktion tycks mig något överdriven.
Vid cykelstället mötte jag B:s pappa, som hälsade generat, och jag hälsade glatt tillbaka. Han förefaller vid normal social kontakt vara fullkomligt vettig och vanlig. Även vanliga snälla föräldrar kan ju ha vanliga snälla barn som tidvis gör väldigt dumma saker. Antar jag.
(På jobbet googlar jag lite och bekräftar det jag misstänkt. B:s tjusiga efternamn är minsann tvättäkta adel. Ack ja. Även i de bästa familjer. Tur att man inte tror på sån där skit.)
Alltså jag blir lite betänksam över att skolpersonalen beklagar sig inför dig om en annan unge.
SvaraRaderaPå mina barns förskola skulle jag fått veta att ett barn spottat på mitt barn, och vad de hade vidtagit för åtgärder. Nu är ju Q så stor att han själv kan ge besked om vilket barn det handlar om, men jag tycker att det är viktig att pedagogerna inte pratar med andra föräldrar om problem med namngivna andra barn. Och särskilt inte med indignerad röst.
Med vänlig hälsning /en vecka kvar till färdigutbildad pedagog.
KM, jag är så glad att du blir (är) lärare!
SvaraRaderaOch bu för B.
Beklagar sig är ett lite starkt ord i sammanhanget, faktiskt. Det var snarare så att hon var ganska tagen själv och inte kunde dölja det. Inte helt professionellt, det håller jag med om.
SvaraRaderaHelga, vad menar du med att du inte tror på sånt skit? Uppriktigt nyfiken, jag förstår inte alls....
SvaraRaderaMvh hon med tjusigt efternamn. (Och periodvis väldigt stökiga ungar...) :-)
Att gener skulle förutbestämma oss åt endera hållet.
SvaraRaderaLärare är ju också människor och gör massor av misstag och du verkar ju väldigt nöjd i övrigt...
SvaraRaderaAdel är väl såväl gener som uppfostran, men så vitt jag kan förstå utan större garanti för att det skulle bli bättre än bland oss ofrälse.
SvaraRaderaEller hur?
http://vimeo.com/47819338
(Länk till Pappas pengar, en favoritserie)
Ja, vi är nöjda med helheten. Just den här läraren var jag lite tveksam till i början, hon är ganska ung och grön och var osäker men växer allt mer in i rollen. Hon har ett genuint engagemang i barnen, och det uppskattar jag. Det var nog det som gjorde att hon pratade lite bredvid munnen, tror jag.
SvaraRaderaFör övrigt ÄLSKAR jag Q:s skola! Det gör han också. Bara skolmaten, åhhh! Citat från Q: det har aldrig varit annat än god mat i skolan. (Nu är han en erkänd allätare, men ändå.)
Jag tycker du gjorde helt rätt! Självklart ska man reagera och arbeta med detta men det är synd att en 6-åring/7-åring får en stämpel som bråkstake så snabbt. Speciellt eländigt blir det om det är föräldrar som eldar på etikettsättandet i klassen. Och läraren bör inte liera sig med den ena föräldraparten oavsett vad bråket handlar om.
SvaraRaderaNej nu får ni förklara,kattmammor och andra mammor, jag förstår faktiskt inte! Varför i hela världen skulle man inte tala om vilket barn det gäller, alla barn och vuxna på skolan vet ju? Risken är ju att man som vuxen tror att det är någon annan som är den skyldige (bortsett från att alla barn från 2,5 års ålder kan tala om vem det är)och allting kan bli helfel och tokigt. Att jag som mamma vill veta handlar om att jag vill förstå hur samspelet mellan barnen ser ut.Inte för att jag till varje pris vill ingripa och kontakta den andra familjen. Jag är nämligen övertygad om att spottningar, snöbollar i huvudet, mindre slagsmål m.m (inom rimliga gränser) hör till det som barn och föräldrar får hantera och förhålla sig till under en normal barndom. Däremot är det lärarens uppgift att ingripa, stoppa och tala med barnen.Finns ingen anledning att mörka vanliga konflikter mellan vanliga barn.Jag hör ju att du Helga också verkar uppfatta det hela just så.
SvaraRaderaFramför allt ska man inte säga sådana här saker om ett namngivet barn: "Hon beskrev hur hon grälat på honom, och undrade indignerat vad detta kan leda till, om han som sjuåring spottar på någon, vad gör han sedan när han blir större."
RaderaHar man tex just fått impulskontroll nog att låta bli att slåss ligger spottandet nära till hands. Det är inte konstigt även om det förstås måste pratas om. Och att som sjuåring ha dålig impulskontroll är nog ungefär lika vanligt som att ha svårt att säga r. Det borde man veta och kunna kommunicera som pedagog, annars riskerar man att stämpla vissa barn som bråkiga och besvärliga (istället för sena på just det området) vilket är ett effektivt sätt att få just bråkiga och besvärliga barn (istället för barn som lär sig göra på andra sätt).
Kloka kommentarer från er alla läsare, tack! Jag blir lite klokare. Ni stärker mig i min känsla av att spottande är något som vuxna reagerar starkare på än barn, och att lärarnas reaktion kanske var lite överdriven.
SvaraRadera(Redan när det hände lekte jag med tanken att vi skulle bjuda hem B att leka med Q. Undrar om det skulle bättra saker och ting?)
Nej, föräldrar ska inte lägga sig i för mycket. Visst är engagemanget viktigt men i våra kretsar (eller om det är vår generation?) blir det absurt ibland. Vi har ett föräldrapar i klassen som klagar och gnäller på precis allt. Deras dotter verkar mogen och synnerligen välanpassad så jag förstår verkligen inte vad de har att klaga på.
Anledningen till att en lärare aldrig får prata om andra barns problem är att man som lärare har absolut tystnadsplikt.
SvaraRaderaDet är jätteviktigt att hålla på barnens intigritet.
Att det sen inte är en katastrof om man någon gång pratar bredvid mun är en annan sak. Men jag som förälder har inget med om något annat barn är en "bråkstake" att göra.
Har det hänt något som behöver redas ut kan man samla föräldrar till berörda barn och diskutera tillsammans. Men aldrig, aldrig prata om ett barns problem med någon annan än hens föräldrar.
Försöker också att inte dalta. Om N visar att han är ledsen så tar jag det på allvar (vad det än gäller) men jag försöker inte förstärka det hela utan bara bekräfta att han är ledsen och fråga vad vi kan göra åt det.
SvaraRadera