Spit spot

När jag hämtade Q på fritis i fredags berättade en av lärarna med allvarlig min att klassens bråkstake spottat Q i ansiktet och vägrat be om ursäkt. Stor uppståndelse med predikan för både syndaren och syndarens far, varpå en ursäkt till sist hade presenterats.

Jag lyssnade och hummade lite. Det var påtagligt att incidenten tagits på stort allvar, och det är ju bra, vilket jag uttryckte också.

På väg hem frågade jag Q om saken, så neutralt jag kunde - "jag hörde att B (som i Bråkstake) spottat på dig".

Jo, men han sa förlåt sedan, svarade Q. Så du är inte ledsen för det, undrade jag. Nej, vi är vänner nu.

Hm. En tanke slog mig, och jag frågade om B bråkar med alla barn i klassen, eller bara med Q. Nej, svarade Q med lätt förvåning, han bråkar inte särskilt mycket med mig, mer med de andra.

Imorse när jag lämnade Q kom klassföreståndaren och ville tala med mig, även hon med sträng uppsyn. Hon ville berätta om spottincidenten, och var fortfarande arg och upprörd över B:s beteende. Hon beskrev hur hon grälat på honom, och undrade indignerat vad detta kan leda till, om han som sjuåring spottar på någon, vad gör han sedan när han blir större.

Det hela gör mig nästan lite betänksam. Givetvis är jag glad att skolpersonalen reagerar, och såklart blir jag också arg när jag hör hur ungen betett sig mot Q. Men ilskan rann snabbt av mig när jag insåg att Q själv var oberörd, till skillnad från när samme B kallat honom ful för några veckor sedan.

Det är som när Q trillar och slår sig. Ju högre han skriker, desto mer tröstar jag. Skriker han inte, sväljer jag mitt ojande tillsammans med hjärtat som hamnat i halsgropen. Hade Q varit ledsen över spottningen hade jag tagit det på större allvar. Men när han nu inte ens upplever sig vara särskilt utsatt av B? Jag rotar inte mer i detta, det överlåter jag åt skolpersonalen att göra i den mån de tycker det behövs.

Funderar vidare på om inte vi vuxna övertolkar symboliken i att spotta på någon, för de inblandade barnen verkar det inte vara särskilt dramatiskt, och lärarens reaktion tycks mig något överdriven.

Vid cykelstället mötte jag B:s pappa, som hälsade generat, och jag hälsade glatt tillbaka. Han förefaller vid normal social kontakt vara fullkomligt vettig och vanlig. Även vanliga snälla föräldrar kan ju ha vanliga snälla barn som tidvis gör väldigt dumma saker. Antar jag.

(På jobbet googlar jag lite och bekräftar det jag misstänkt. B:s tjusiga efternamn är minsann tvättäkta adel. Ack ja. Även i de bästa familjer. Tur att man inte tror på sån där skit.)