Lyssnar på Si tu vois ma mère av Sidney Bechet, som jag fått på hjärnan sedan jag såg Woody Allens film Midnight in Paris.
Tänker på flera saker. Att jag likt huvudpersonen i filmen lever i fel tidsålder, åtminstone vad det gäller det musikaliska.
Att Woody Allen (jag har nyligen sett en dokumentärfilm om honom i två delar) påminner starkt om min pappa. Fysiskt är de varandras motsatser, förutom de allvarliga bruna ögonen. Men de är lika i det att de visar sig för världen sådana de är, utan förställningar. Om det är sant när det gäller Woody vet jag ju förstås inte, men ifråga om pappa vet jag att han också har en realistisk självbild. Han vet vem han är, och han gillar sig själv.
Att det ju rimligtvis måste vara en sund utgångspunkt för lyckliga relationer. Låt vara att pappa inte levt i någon fast sådan på många år. Fast han har ju fina andra relationer, med mig till exempel.
To thine own self be true, and it must follow, as the night the day, thou canst not then be false to any man.
(Och ja, jag har ju precis umgåtts intensivt med mitt livs andra motpol, mamma. Som lever i en synnerligen lång, synnerligen fast men inte särskilt lycklig relation.)
Gråter gör jag också, en liten skvätt. Förmodligen mest av trötthet, flera nätters vak med hostig och inte alltid samarbetande Y tar ut sin rätt. Men också av besvikelse, även jag har ont i hals och huvud och ser mitt efterlängtade påsklov rinna mellan fingrarna. Jag hade tänkt ägna helgen åt trädgårdsarbete men är för trött och för sjuk.
Nu ska jag göra kaffe och sedan ska jag häva bort alla dataspelande ungar - varav två mina egna - från soffan och annektera den. Det finns fler Allenfilmer på Netflix. Är det bara jag som tycker att de ofta handlar om att hitta sig själv och hålla fast vid att vara den man är?
Låt oss hoppas på riktigt snabb tillfriskning!
SvaraRaderaJag har aldrig hittat rätt ingångsvinkel till Woody Allen. Det är ett krångligt sätt att säga att jag aldrig förstått storheten och att jag försöker hitta felet hos mig eftersom det inte verkar riktigt att tycka att hans filmer är alldagliga och ointressanta.
Midnight in Paris var en av filmerna som erbjöds ombord när jag flög till Brasilien för några år sedan. Jag hade ingen aning om vem som gjort den och valde bort den såsom varande fånig och banal.
Tala inte om det för Woody Allen om du träffar honom ;-)
Tack. Det finns hopp om livet, inte minst för att jag inatt sov ungefär sju timmar utan att bli väckt. O och Y gjorde det inte, men Y är nu så pass bättre att han accepterar pappas omsorger på natten. (Inte för att han alltid accepterar mina, häromnatten bet han mig hårt i fingret när jag skulle ge honom medicin.)
SvaraRaderaWoody Allen, då. Jag är egentligen inte någon större fantast, men jag gillar alltid musiken. Och han är i sina större stunder vansinnigt rolig. Eftersom han är så fruktansvärt produktiv så är allt inte lika bra, men det är nästan alltid oerhört välgjort.
Jag såg och tyckte mycket om flera av hans stora åttiotalsfilmer, t ex Kairos röda ros och Hannah och hennes systrar och Radio days. Undrar just vad jag skulle tycka om dem idag. Sedan pausade jag rätt länge från honom men såg Match Point när den kom, och den är fantastisk. Midnight in Paris less so, trots det fina ledmotivet. Vicky Cristina Barcelona gillade jag också, liksom Blue Jasmine som jag såg på flyget till Sydafrika.
Men vad är det jag gillar utöver musiken? Jag tror att det är hans blick för det ofullkomliga och neurotiska hos de allra flesta människor, och hans sätt att ogenerat skildra det.