En motig morgon på tunnelbanan med illamående och huvudvärk (fan, inte bli sjuk igen) transformeras helt med Freddie Mercury i lurarna. Jag har svårt att sitta stilla och känner hur ett leende brer ut sig över mitt ansikte. (Vilket fascinerande levnadsöde, för övrigt. En annorlunda och vacker kärlekssaga beskrivs här.)
Glädje är ett val, visst är det så. Tack jsylvin för påminnelsen!
Jag har haft flera anledningar på sistone att fundera över valet mellan glädje och bitterhet, acceptans och upprorsanda.
Igår till exempel, på kvällsmötet med Jane och mina kollegor. (Jo, jag lyckades stuva om i kalendern och avsätta tid till mötet. Lyckades även avsätta tid före mötet till en halvtimmes promenad i ljuvlig majgrönska.)
Det är uppenbart att det finns två läger bland mina kollegor. Alla tycker ungefär samma sak om Jane, men en del har överseende, andra har det inte.
På väg ner i garaget pratade jag med en kille jag känner lite bättre än de övriga. Vi började samma dag och delade rum i en vecka. Han ogillar Jane starkt och närmast avskyr en annan kvinna i gruppen, Pollyanna. Bruntunga, fräser han.
Jo, jag har också noterat hennes soliga syster Duktig-inställning. Men vad som ligger bakom den vet jag inte. Kanske är hon, till skillnad från mig, färdig med vägningen för och emot. Kanske har hon konstaterat att detta jobb och denna chef har både för- och nackdelar, men att fördelarna överväger. Och så länge detta är resultatet, så gör man det bästa av det.
För bara några år sedan hade jag inte tänkt så, inte stannat upp, inte analyserat, utan dragits med och ner i en negativ spiral.
Pollyanna har sina poänger. Fast någon Pollyanna blir jag aldrig. Jag kunde förstås inte avhålla mig från en måttfullt bitsk kommentar på mötet.
Måttfull bitch kanske ska bli min nya devis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar