De flesta foton från min barndom finns hos mamma, men några album har jag själv.
Den här bilden ger mig fortfarande lite ont i hjärtat.
2013-05-07
En gång var det vi
Inför körens konsert med sjuttiotalstema har vi ombetts rota i gömmorna efter foton av oss själva från tiden, att pryda programblad och annat med. Det är väldigt roligt att botanisera bland de inskickade fotona och försöka identifiera trettio-trettiofem år yngre upplagor av körkompisarna (ett fåtal stackare föddes först på åttiotalet, men de är i minoritet).
De flesta foton från min barndom finns hos mamma, men några album har jag själv.
Den här bilden ger mig fortfarande lite ont i hjärtat.
De flesta foton från min barndom finns hos mamma, men några album har jag själv.
Den här bilden ger mig fortfarande lite ont i hjärtat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det förstår jag. Vilken fin bild. Tack för att du delade med dig av den.
SvaraRaderaOch om du tillåter att jag fortsätter på en helt annan linje, så ler jag samtidigt åt hur jag redan här ser Helga-pappas stil som du beskriver den idag.
Vilken vacker bild. Och jag skulle precis skriva att jag gillar din pappas stil. Er allas, faktiskt.
SvaraRaderaMen finast är minerna. Du ser ljuvlig ut, jag skulle vilja ta dig i min famn!
Era fina kommentarer gör mig lite tårögd, faktiskt. Tack.
SvaraRaderaHelgapappa har vidareutvecklat sin stil. Själv häpnar jag över att han har riktiga snörskor, herrskor på bilden. Det var länge sedan jag såg honom bära annat än svarta gympadojor. Förutom spinningskorna, då.
Jag tänkte också på det, vilka snygga skor!
SvaraRaderaOch vad fint dina föräldrar tittar på dig på bilden. Vet du vem som har tagit den?
Farfar, tror jag. Han är nog den enda tillräckligt fotointresserade kandidaten.
SvaraRaderaJa, visst gör de, tittar alltså. Hur stökigt och olyckligt det än var så har jag alltid vetat att de älskar mig.
Fast ändå. Ni har ju varandra kvar också!
SvaraRaderaVisst har vi, visst har vi. Jag sörjer inte skilsmässan, mina känslor inför den här bilden förvånade mig själv. Den som har de svåraste känslorna inför detta är tyvärr mamma, hon som tog initiativet. Jag har försökt prata med henne om detta, försökt att liksom lyfta undan skulden, men det blev inte alls bra.
SvaraRadera