Bättre

Idag är allt så mycket lättare.

För det första har jag sovit. Igår kväll hade jag svårt att somna, säkert en effekt av mitt eftermiddagssnosande. Det var för sent att ta en sömntablett. En oväntad och välkommen effekt av influensan är förresten att jag vande mig av sömntabletterna, bara sådär.

Hur som helst, imorse var jag halvdöd av trötthet och bad skamlöst O att sköta morgonruljangsen. Gick ner i gästrummet och stängde dörren, ignorerade hårdhjärtat kattens krafsande på densamma, och sov som en stock till nio. Kände mig som en ny människa efter det.

Och förstås var det roligt att sjunga igår. Före repet hann jag prata en stund med en körvän vars pappa gick bort före jul. Vi fick tårar i ögonen båda två. Hon hade också sett Anna Mannheimer på Skavlan. Mamma, bror och hon satt med strömmande tårar och hörde henne berätta om sorgen efter mamma.

Då grät å andra sidan jag, för ensamheten är en aspekt som har tillkommit på sistone. Veckorna efter pappas död och begravning kände jag mig väldigt omgiven och omhuldad, men nu är det tydligt att alla andra har gått vidare och sörjt färdigt. Det svarta hålet är bara mitt.

(Fast det är mindre numera. Visst gråter jag fortfarande, särskilt när jag hittar saker hemma hos pappa eller när jag slänger hans böcker, men det går fortare över och det dominerar mig inte lika mycket. Det läker, och jag är lite förvånad över att det går så fort. Tre månader idag.)

Så sjöng vi, och trots hostan så lydde rösten någorlunda. Å vad det gör gott att sjunga Mozart, taking dictation from God som det sägs i Amadeus, ja sannerligen. Jag blev glatt överraskad när jag skrev ut vårens repertoar för några veckor sedan. Jag hade fått för mig att vi skulle sjunga musikallåtar vilket är nästan det tråkigaste jag kan tänka mig. Musikal är en trist genre. När det gäller körmusik är jag ganska konservativ. Förra årets jazzrepertoar var jätterolig, men det var för att jag älskar låtarna och ackorden. Egentligen ska inte jazz sjungas av en kör.

Den här terminen sjunger vi precis det som en kör ska sjunga. Lite Mozart, lite Bach, lite nationalromantik. Klangfärgen är viktig, det klassiska uttrycket, mycket plats i munhålan så att vokalerna ryms och låter likadant för alla. Roligt.