Hon var född samma år som min farmor, det har jag vetat länge. Igår insåg jag att blott några veckor skilde deras födelsedagar åt. Men man kan knappast tänka sig två mer skilda kvinnoöden.
Hon föddes i fattigdom av mycket unga föräldrar. Inledningen till hennes spökskrivna självbiografi är berömd: "Mom and Pop were just a couple of kids when they got married. He was eighteen, she was sixteen and I was three."
Hennes liv var sorgesamt, kantat av övergrepp och missbruk. När jag skriver detta inser jag att jag nu är äldre än hon blev.
Jag tror att jag har varenda inspelning som getts ut av det hon gjorde på 30- och 40-talen. Jag kan varenda låt utantill. Bäst tycker jag om dem där hon sjunger som ett av instrumenten i orkestern, där hon improviserar lika mycket - eller mer! - som saxofonen eller pianot. Däremot står jag inte ut med de senare inspelningarna, med stråkar och storband, och där hennes diktion är släpig och rösten sprucken. Jag vet att de anses vara fantastiska, men jag orkar inte höra dem.
Nej, bäst är hon i till exempel denna. Hon leker med rytmen, sjunger inte rakt på ett endaste slag. Lesters solo mot slutet är fantastiskt, och i de sista takterna lyfter hela orkestern, det svänger, fan vad det svänger, och så flyger de iväg, allihop.
When you're smiling, the whole world smiles with you. Det gjorde du väl ibland, Billie?
För det är förstås henne det handlar om, Billie Holiday som skulle ha fyllt hundra år igår.
Är det inte något med jazzen i sig som är närmast oslagbart? Jag funderar på vad det är. Mötet mellan en musik som har sina rötter i Europa och en annan med sina i Afrika spelar säkert in, men kan det också vara tiden? Det här är när radion kom, när de som spelade och sjöng för första gången kunde höra musiker från hela landet, så småningom från andra länder - efter att i århundraden inte ha hört mer än de från grannbyn.
SvaraRaderaSäkert allt det du nämner. Jag har läst en del i frågan (bl a en bra och saklig biografi över Billie) men glömt det mesta.
SvaraRaderaDet som är mest påtagligt i jazz är rytmen, tycker jag. Det lekfulla, svängiga. Att man ibland spelar eller sjunger direkt på grundrytmens slag, ibland emellan. Så är det inte i andra musikstilar, och jag vet inte riktigt var det kommer ifrån. Det brukar märkas ganska väl när klassiska sångare försöker sjunga jazz, det låter bra klangmässigt men det svänger fan inte.
Vår dirigent i kören är väl bevandrad i jazz och hon pratar mycket om detta. En nyckel till att få till svänget är att dela upp grundrytmen i en snabbare rytm som man hela tiden har i kroppen.