Vid middagsbordet frågar Q varför Y inte har lika svart hår som han (det har han inte, det börjar mörkna nu men är fortfarande mer brunt än svart). Jag svarar att det beror på hur hans mamma och pappa i Korea ser ut och vilken färg på håret de har.
- Tänker du ibland på din mamma i Korea, Q?
- Nej. Jag tycker att jag har det bra här hos er.
Aj mitt hjärta. Det sväller av stolthet och glädje men det svider lite, lite också.
Oroa dig inte du, tids nog kommer han "i medelåldern" och "behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen".
SvaraRadera(fritt efter AW)
Skämt åsido, det är väl den rimligaste inställning man bara kan ha när man är fem år!
För mig har ordet "mamma" heligt. Min dotter har ibland försökt kalla mig på mitt förnamn, men då har jag fått hjärnblödning och sagt till henne att i hela världen finns det bara EN människa jag är mamma till och det ämnar jag vara för resten av livet. Punkt. Och jag vill inte bli kallad för något annat. Någonsin. Pappa får hon kalla vad fan hon vill - men inte mig.
SvaraRaderaJag tror att hon är både stolt, glad och lite skräckslagen inför det faktum att jag är så allvarlig på den här punkten när jag annars är ganska "cool" på många sätt.
Det är så viktigt för mig att vara mamma. Jag var världens lyckligaste den dagen hon första gången sa "mammma" "min mamma" :-)