Mera gråtmildhet

Gråtlusten satt i under dagen.

Q och jag åt lunch i vårt förortscentrum, medförande varsin tidning som lektyr. Kamratposten åt honom (nej, han läser den inte, han stavar sig genom rubrikerna och tittar på bilderna. Det var prenumerationen på den numera avsomnade tidningen Tivoli som övergick i en KP-dito som vi inte kommit oss för att säga upp.), Adoptionscentrums tidning Att adoptera åt mig.

Redan vid ledaren får jag en klump i halsen. Antalet adoptioner sjunker runtom i världen. Tyvärr reflekteras inte detta av en motsvarande sänkning av antalet barn som växer upp på institution.

I många länder har man tagit politiska beslut som direkt eller indirekt påverkar antalet adoptioner - bara i undantagsfall har besluten faktiskt underlättat för barn att få stanna hos sin biologiska familj. --- Istället handlar det ofta om regler och förbud: regler som försvårar för adoptioner till utlandet, förbud för att överge sitt barn, eller liknande. Att besluta om förbud och regler utan att angripa grundproblemet leder till att barnen hamnar på barnhem i alla fall, fast några år äldre, och att de överges utan att de biologiska föräldrarna vågar ge sig till känna. Vilket betyder att barn som hamnar i fosterhem eller som adopteras inte kan få information om sina rötter.

Jag bläddrar vidare. Numrets tema är väntan, väntetider. Ingressen är inkännande - är det något som de flesta adoptivföräldrar vet något om, så är det hur det känns att vänta. Ja, det kan man lugnt påstå.

En tabell ger besked om aktuella väntetider för de olika länderna. De är långa, de har ökat påtagligt under de senaste åren. För Korea uppgår den sammanlagda väntetiden till mer än fem år. Samtidigt som det idag - till skillnad från förr - är i praktiken omöjligt att få medgivande för adoption om man är äldre än 43 år, oavsett barnets ålder eller andra omständigheter. You do the math.

Jag höjer blicken och ser på Q, som koncentrerat brer jordnötssmör på sin bagel. Bordet skakar lite av att han sparkar på det, han kan ju aldrig sitta still. Hans fantastiska blåsvarta hår som lever sitt eget liv, som vanligt står det åt alla håll från en virvel i nacken. Han tittar upp, möter min blick och ler med stora nya framtänder.

Häromveckan fick jag för mig att läsa igenom blogginläggen från 2006. Jag hade nästan glömt, eller snarare förträngt, den hemska sommaren som föregick den fantastiska hösten och vintern, vår första tid som en hel familj. Hur många gånger vi trodde att allt gått åt helvete på riktigt. Min sjukdom, stoppet i Korea. Inte konstigt att vi tvivlade, hur kunde vi göra annat.

Men där sitter han, och här sitter jag, med ett hjärta som nästan svämmar över. Och inte nog med det, vi fick en unge till också. Otroligt.

När jag sedan läser det avslutande kåseriet som beskriver det bästa med att jobba med adoptioner: att få ringa och lämna besked om barn, då rinner tårarna. Som de inte alls gjorde när våra barnbesked kom. Jag snyter mig diskret i servetten och Q märker inget.

(En stund senare upptäcker jag att hans jeans är randiga av avtorkat jordnötssmör, varpå mirakeldammet hastigt avdunstar. Men det är en annan sak.

Några timmar senare träffar jag min chef Jane på ett kvällsmöte och då om inte förr är all gråtlust borta. Det är också en helt annan sak.)