2012-09-27

Svar, oväntade och uteblivna

Historia 1 från när vi träffade Q:s lärare första gången:

De två snälla lärarna har bokat in tjugo minuter med varje unge för att bekanta sig. Som partystarter och konversationsämne har de bett oss fylla i ett papper med lite frågor till barnet, om vad man gillar att göra, vad som gör en rädd, och så vidare. O har intervjuat Q och skrivit ner svaren.

- Jaha Q, så du gillar korv stroganoff. Det gör jag med. Nå, men finns det någon mat du verkligen inte gillar då?

- Sniglar.

(Häpen tystnad, men läraren fattar sig snabbt.)

- Det säger du! Vet du, jag har jobbat här i tolv år, och ännu har det faktiskt inte hänt att de har serverat sniglar i matsalen*, men OM de gör det, så är det ju jättebra att vi vet detta. Jag lovar att se till att ingen lägger upp för mycket på din tallrik då.

Historia 2 från samma tillfälle:

När vi pratat färdigt tar den ena läraren med Q på rundvandring i lokalerna, för att jag ska få tillfälle att prata ostört med den andra. Så ostört det nu kan bli med en treårig lillebror som far runt som ett jehu och tycks tro att det är han som är i centrum, han som ska börja skolan. Det kanske är därför som jag är tankspridd.

- Är det något särskilt vi behöver veta om Q, något särskilt du vill ta upp eller så?
- Nää... jag tror inte det... näe, han har varit tidig med det mesta och tycker det ska bli spännande att börja skolan. Han är nog en rätt vanlig sexåring, fast jag tycker förstås att han är finast av alla.

Hon ler och väntar, ser det ut som. På att jag ska säga något? Så välter Y ut ett pussel och så kommer Q och den andra läraren tillbaka. Samtalet är avslutat.

Först flera dagar senare kommer jag på att jag kanske skulle ha nämnt att han är adopterad.

Tänkte inte på det.

*Vad jag saknar min barndoms praktiska ord bamba!

2 kommentarer:

  1. Heja dig! JAG ÄLSKAR att läsa detta! ATT detta med att Q är adopterad inte ens "finns" som något som skulle kunna vara något särskilt. Det är väl helt underbart! Han är bara er Q och ni hans föräldrar. Punkt!
    Love it! Så var mina föräldrar också. Man är barn och man har föräldrar. De är föräldrar som har barn. Ibland går man varandra på nerverna så man tror man ska flänga ut den där andra ur huset. Men vi älskar varandra. Så som man gör. Som barn. Som föräldrar. Vad mer finns att tillägga?!? :-) Egentligen.

    SvaraRadera