Det här är helt jävla sanslöst. Jag fattar inte. Jag måste ha vuxit upp och levt i en ovanligt tolerant enklav. För jag känner varken igen mig eller min omgivning.
När jag studerar fotot i tidningen av Elisabeth Åsbrink konstaterar jag att jag ser ut ungefär som hon med avseende på färger. Dessutom har jag ett namn som låter långt mindre svenskt än hennes. Ändå kan jag inte påminna mig att någon någonsin har ifrågasatt min svenskhet.
Eller så har det visst hänt, men gått mig förbi. För jag råkar ju veta att fem generationer bakåt, och mer har alla förfäder varit svenskar. Min hårfärg har hoppat över flera generationer och landat hos mig, den beror eventuellt på att farfarsmor var av vallonsläkt. Sägs det. Hur som helst är jag trygg i min nationella tillhörighet, så trygg att jag kan avfärda den, rentav spotta på den. Äh, svenskt. Vad larvigt.
(Fem generationer, förresten. Undrar just hur många av de där fördomsfulla och ignoranta gymnasiekidsen som kan räkna upp fem generationer av sin egen släkt.)
Men O förstår vad som menas. Han växte upp på landsbygden, son till invandrare från ett nordiskt land. Ständigt fick han sin nationalitet kommenterad. Men han påpekar att det nog inte handlade så mycket om att de kom från ett annat land, som inte-härifrån. Utanför sockengränsen.
Själv blir jag både arg och uppgiven. Vill inte riktigt tro att det är så här illa, men måste.
Jag skiter uppriktigt sagt i om någon tycker att jag är svensk eller ej. Eller om mina söner är svenska eller ej. Men om det är viktigt för dem att känna sig svenska är jag beredd att strida till sista blodsdroppen för att de ska få det.
Om jag bara visste hur jag skulle göra.
Heh, jag filar också på ett inlägg med bland annat den där artikeln i åtanke. Vet inte vad man ska säga faktiskt. Helt ärligt är det först de senaste åren jag förstått att alla inte uppfattar mig som svensk. Jag har alltid själv tyckt att det var självklart. Och det viktigaste är väl vad man själv tycker kanske?
SvaraRaderaLustigt nog frågade jag mina invandrade arbetskamrater och i Sverige säger de att de har två nationaliteter utomlands att de är svenska. :)
Känns som att du sugs in i denna virvel av etikettering som inkluderar och exkluderar från nationell till kvartersnivå. Det är ju denna barnsliga gruppering som SD vill bevara. Så "Let it be" och se personer. En person är en komplext sammansatt varelse med massa spännande trådar till andra kulturer, svenska och osvenska.
SvaraRaderaPersonligen tycker jag det är jättespännande med människors bakgrunder. Och jag är väldigt nyfiken på mina utländska kollegor (polacker, israeler, pakistanier, indier, norrlänningar, etc) och ställer massa frågor om allt möjligt. Om man gör det på rätt sätt så tror jag det är bra för alla.
Om jag möter en svensk med "osvenskt" utseende så kanske jag inte hoppar på med frågor direkt, men visst lurar de i bakgrunden. Det är väl en känsla av nyfikenhet på en bakgrund och ett äventyr. Och att kunna resa till andra kulturer med deras ögon. Det är nog djupt rotat i de flesta människor att vilja höra sagor utifrån.
Dina barn blir en sammansättning av svenskar, koreaner, stockholmare, + din och din mans trådar ut i Sverige. De har föräldrar som gjorde en enorm ansträngning och resa för att få ta hand om barn som av någon anledning inte hade sina biologiska föräldrar kvar. De är en komplex sammansättning. Ta inte ifrån dem det genom att försöka sätta en etikett på dem. De är personer med intressanta bakgrunder som är värda att pratas om.
Det jag reagerar på när någon ropar "kines" om dina barn är att de sätter en fjuttig etikett på dem för att försöka förminska dem, istället för att se en person. Och i vissa fall försöka exkludera dem ur sin grupp för att de själva med sitt obefintliga självförtroende ritar en ring runt sig själva för att tillhöra "rätt" grupp.
Kom ihåg att det är dem som är inskränkta, rädda och sockeninavlade som ser etikett före person som det är synd om. Vi andra får försöka ha tålamod med dem, förklara för dem och hoppas att de en dag förstår hur spännande utsidan kan vara om man är öppen för den.
Blir som ni andra trött på etikettshysterin... Och den verkar så ofta sluta i förvirring, se bara på det här stycket ur Woldarskis krönika: "Bland flickor från muslimska länder med partner är det färre än var tredje som har en pojkvän med svensk bakgrund. För muslimska pojkar är andelen mer än dubbelt så stor." Ska detta tolkas som att "muslimska pojkar" är den maskulina motsvarigheten till "flickor från muslimska länder"? Och varför har Lange i sin undersökning frågat flickor som är "från muslimska länder", jag trodde han frågade svenska ungdomar? Eller åkte han till ett muslimskt land och frågade flickorna där? Inte så konstigt att svenska pojkvänner var ovanliga i så fall... Och hur definierade Lange själv "pojkvän med svensk bakgrund"? Eftersom det är just det problematiska i att sätta etiketten "svensk" som undersökningen handlar om...
SvaraRadera