Y funderar en hel del på sitt ursprung just nu. Det började i somras, på Sommarön. Jag minns precis var vi var, i backen upp från båten, i höjd med den stora röda ladan, Y höll mig i handen och pratade på om sin dagmamma som han tycker så mycket om.
Trodde jag, men när jag skärpte hörseln förstod jag att han rörde ihop mammorna. Min dagmamma Kung Sol. Va? Efter en stunds grunnande begrep jag att han försökte säga det koreanska namnet på sin biologiska mamma (som jag själv korrumperat, jag mindes fel, fy mig! Q:s biomammas namn är ingraverat i mitt sinne. Men nu är också Y:s mammas det.) Min dagmamma Kung Sol är död, sa han. Det är också fel, hon lever såvitt vi vet. En av de äldre pojkarna på ön hade visat stort intresse för adoption i allmänhet och Y:s ursprung i synnerhet, och frågat om det var så att Y:s biologiska mamma var död. Jag förklarade att hon inte är det, och förmodade att Y - om han lyssnade - inte begrep så mycket av konversationen.
Att jag aldrig lär mig. Båda mina söner har öronen vidöppna och huvudet på skaft. De hör det mesta, de minns allt de hör, de processar och funderar och lägger ihop det ena med det andra. Har jag tur kommer de tillbaka med sina tankar till mig.
Häromkvällen när jag låg hos honom för att natta honom, kom den, frågan: Mamma, hur blivde jag ditt barn?
Så jag berättade, och Y begrundade. Jag kom ut tidigt ur magen*, sa han. Var du och pappa där och tittade på när jag kom ut? Varför inte då, var var ni någonstans?
Jag är så glad för den självklarhet med vilken han ställer frågorna. Han är centrum i sin värld, precis som det ska vara. Varför var inte vi med och tittade på när han föddes? Varför satt vi hemma i radhuset i Sverige och ugglade när det hände något fantastiskt på andra sidan jordklotet?
Så pratade vi återigen om att Y vill träffa Kung Sol, att han längtar efter henne och vill åka till Korea. Han tycker det dröjer alldeles för länge om han måste vänta tills han blir vuxen. Jag förklarade att det inte går att ändra på, de som bestämmer i Korea har bestämt det så. Men jag lovar att pappa och jag ska hjälpa dig att leta på Kung Sol när du blir vuxen!
Så somnade han och jag tittade på honom och tänkte på det allerstädes närvarande miraklet, det att de, just de och inga andra, blivde mina barn. Och att jag äntligen blivde mamma.
*Y syftar här på att han är för tidigt född, ungefär tre månader.
Det här inlägget har legat färdigskrivet någon vecka. Igår när jag hämtade Y hos hans dagmamma, berättade hon förtjust att han pratat om sin biologiska mamma, i vars mage han legat. "Jag har många mammor!"
Vilken klok unge, självklarheten i det hela hoppas jag han kan få behålla länge än. :-)
SvaraRaderaFint. Också hur han hanterar imperfektformen av bli, hur han har fattat att det inte heter blidde. Oregelbunden grammatik och oregelbundna mammaförhållanden i ett ock samma svep!
SvaraRaderaMin ene son är mycket stolt över att han har flera mammor och pappor. En koreamamma, två fostermammor och en riktig mamma (som han själv säger). Hans tvillingbror har inte samma inställning. Han har mamma och pappa och så är det bra med det. (Samma kille som meddelade att "Jag är ingen korean, jag är en liten pojke!") .
SvaraRaderaGissa vilken av dem som vill åka och hälsa på i Korea?
Men ÅÅÅÅ så underbart Helga!!
SvaraRaderaVilka söner du har! Fantastiskt. och jag älskar att de frågar dig och att du berättar. Naturligt. Självklart. Att fundera på var man kommer ifrån gör ju alla barn. Men att vara adopterad (eller fosterbarn eller på annat vis inte ha den "normala" historien bakom sig) gör ju självklart att frågorna kan bli fler eller av annan karaktär. Och att du ger de sin historia, men inte på ngt dramatiskt vis utan helt naturligt tycker jag om.
Jag frågade också mycket i en viss ålder (minns inte vilken men troligen runt 3 eller så) och minns att mina föräldrar (främst mamma) berättade. De visste dock nästan inget om mitt ursprung eftersom jag var hittebarn och hade varken foton eller namn på min biologiska familj, men minns att vi tittade mycket i böcker från Sydkorea etc. Vad min mamma senare berättade för mig (då jag var mycket mycket äldre) var att jag hade frågat "varför mina föräldrar inte kunde ha kvar mig hos sig när det nu såg så fint ut i Sydkorea?" Jag hade frågat eftersom jag tänkt att det var fattigdom och svält (eller liknande) som gjorde att man lämnade bort sina barn. DET sa mamma att hon tyckt varit svårare att besvara eftersom det i Sydkorea inte handlar om ekonomi i första hand utan helt enkelt sociala och kulturella strukturer som gör att många kvinnor tvingas lämna bort sina barn. Något som kan kännas komplicerat att förklara för en 3-åring kanske? Själv minns jag inte alls att jag frågat denna fråga och jag minns inte hennes svar, men jag minns från ett par år senare att vi pratade om detta om att man i vissa länder (och även i Sverige men tidigarei historien) inte kunde ha kvar ett barn om man var ensamstående t ex.
Fortsätt berätta för dina söner. Fortsätt göra dem glada över att ha flera mammor! :-)
Kram!!
Tack alla, särskilt Saltis, värmer extra eftersom du är adopterad :-)
SvaraRaderaIngen av dem har frågat varför ännu, eller så har de det, och jag har svarat att det är svårt att vara ensam mamma i Korea, om pappan inte vill vara med. Minns faktiskt inte.
Jag har lite svårt att förstå att folk tycker att det här är svårt att prata om. Det är ju bara att göra. Men jag blir inte generad om de frågar om sex heller, antagligen är det något fel på mig!
Blivde, ja. Det är ju en intressant konstruktion som jag inte tänkt på innan! Q säger fortfarande lagde, det enda ord han säger fel på tror jag.