Att våga

Plötsligt slår det mig. I dagarna är det tio år sedan vi gjorde vår första IVF. Jag minns anspänningen och nervositeten, besvärjelserna. Om jag gör allting precis rätt. Jag minns att jag sådde solrosfrön, detta var våren då min trädgårdskärlek slog ut i full blom. Jag minns de gryende (groende?) förhoppningarna som växte sig allt starkare. Jag minns doktor Optimist som lovade, faktiskt lovade att jag skulle bli gravid. När det ser så här bra ut kan man lova det, men jag kan inte lova om det blir just den här gången. Den första veckan efter embryo transfer var jag riktigt lycklig, för första gången på så länge. En kort vecka senare var jag nere i förtvivlans djup.

Det är tio långa och händelserika år som har gått. Jag lever ett annat liv nu, ett liv jag då knappt kunde föreställa mig. Ändå känns det i detta nu alldeles nära. Herregud, tio år. Vart tog de vägen?

Då hade det kunnat vara jag som skrev det här brevet. Jag anar stark ängslan under behärskningen. Vågar vi? Vilket är det största misstaget? Besked, svart på vitt? Hur ska vi göra, det måste bli rätt?

Jag läser svaret och tycker att det är fint, men saknar det kanske viktigaste rådet - åtminstone det som var viktigast för mig - att söka kunskap. Att läsa på. Under flera år läste jag allt jag kom över om adoption. Ibland blev jag ännu oroligare och skrämd, ibland trygg, ofta berörd.

Därför blir jag inte förvånad när jag läser kommentarerna. Jag håller med om att rasismen i Sverige är en viktig aspekt som inte bör förbises. Jag håller också med om att det är nästintill kränkande att jämföra med hur barnet skulle ha mått eller haft det om det inte adopterats. En ovillkorlig förutsättning för adoption är ju att det görs för barnets bästa. Tror fan att det hade varit sämre att inte adopteras, annars hade det ju inte skett.

Så många liknande kommentarer jag läst, och först ryggat för den hårda tonen, slagit ifrån mig, nejnej det kan de inte mena, de måste vara bittra, så känner väl inte alla, eller gör de? Kanske har de rätt och jag fel? Kanske är jag egoistisk som en del av dem påstår. Kanske har de rätt alla de som ifrågasätter min längtan, den som ibland tycks förgöra hela mig.

Hudlös var jag på den här tiden.

Ändå kunde jag inte låta bli att återkomma till frågeställningarna och läsa igen, fundera ett varv till, ta till mig, lära mig, inse. Det man lär känna, reflekterar över och analyserar är inte skrämmande och okänt.

Ja, jag tror att ni vågar. Sök kunskap, acceptera att ni inte kan kontrollera allt, men en del. En del val kan ni göra. Tänk noga igenom dem. Ni ska kunna stå för dem när ert barn frågar. Att inte välja, att välja bort, är också ett val. Att inte skaffa sig kunskap eller bilda sig en åsikt likaså.

En dag kommer barnet och livet blir sig inte mer likt. Kanske har ni lika stor tur som vi och blir drabbade av omedelbar kärlek till ett tryggt barn som vet precis vad det behöver och kan begära det. Som lär er att bli föräldrar.

Eller så får ni - också som vi - en lite trögare start, där det finns hinder, vågbrytare av något slag för den framvällande flodvågen.

Tills ni en dag stannar upp och inser att kärleken sipprat fram, tyst och nästan omärkligt under en längre tid, och nu fyllt vartenda skrymsle, varenda hålighet och plötsligt finns där, alldeles självklart.