2013-03-05

Att våga

Plötsligt slår det mig. I dagarna är det tio år sedan vi gjorde vår första IVF. Jag minns anspänningen och nervositeten, besvärjelserna. Om jag gör allting precis rätt. Jag minns att jag sådde solrosfrön, detta var våren då min trädgårdskärlek slog ut i full blom. Jag minns de gryende (groende?) förhoppningarna som växte sig allt starkare. Jag minns doktor Optimist som lovade, faktiskt lovade att jag skulle bli gravid. När det ser så här bra ut kan man lova det, men jag kan inte lova om det blir just den här gången. Den första veckan efter embryo transfer var jag riktigt lycklig, för första gången på så länge. En kort vecka senare var jag nere i förtvivlans djup.

Det är tio långa och händelserika år som har gått. Jag lever ett annat liv nu, ett liv jag då knappt kunde föreställa mig. Ändå känns det i detta nu alldeles nära. Herregud, tio år. Vart tog de vägen?

Då hade det kunnat vara jag som skrev det här brevet. Jag anar stark ängslan under behärskningen. Vågar vi? Vilket är det största misstaget? Besked, svart på vitt? Hur ska vi göra, det måste bli rätt?

Jag läser svaret och tycker att det är fint, men saknar det kanske viktigaste rådet - åtminstone det som var viktigast för mig - att söka kunskap. Att läsa på. Under flera år läste jag allt jag kom över om adoption. Ibland blev jag ännu oroligare och skrämd, ibland trygg, ofta berörd.

Därför blir jag inte förvånad när jag läser kommentarerna. Jag håller med om att rasismen i Sverige är en viktig aspekt som inte bör förbises. Jag håller också med om att det är nästintill kränkande att jämföra med hur barnet skulle ha mått eller haft det om det inte adopterats. En ovillkorlig förutsättning för adoption är ju att det görs för barnets bästa. Tror fan att det hade varit sämre att inte adopteras, annars hade det ju inte skett.

Så många liknande kommentarer jag läst, och först ryggat för den hårda tonen, slagit ifrån mig, nejnej det kan de inte mena, de måste vara bittra, så känner väl inte alla, eller gör de? Kanske har de rätt och jag fel? Kanske är jag egoistisk som en del av dem påstår. Kanske har de rätt alla de som ifrågasätter min längtan, den som ibland tycks förgöra hela mig.

Hudlös var jag på den här tiden.

Ändå kunde jag inte låta bli att återkomma till frågeställningarna och läsa igen, fundera ett varv till, ta till mig, lära mig, inse. Det man lär känna, reflekterar över och analyserar är inte skrämmande och okänt.

Ja, jag tror att ni vågar. Sök kunskap, acceptera att ni inte kan kontrollera allt, men en del. En del val kan ni göra. Tänk noga igenom dem. Ni ska kunna stå för dem när ert barn frågar. Att inte välja, att välja bort, är också ett val. Att inte skaffa sig kunskap eller bilda sig en åsikt likaså.

En dag kommer barnet och livet blir sig inte mer likt. Kanske har ni lika stor tur som vi och blir drabbade av omedelbar kärlek till ett tryggt barn som vet precis vad det behöver och kan begära det. Som lär er att bli föräldrar.

Eller så får ni - också som vi - en lite trögare start, där det finns hinder, vågbrytare av något slag för den framvällande flodvågen.

Tills ni en dag stannar upp och inser att kärleken sipprat fram, tyst och nästan omärkligt under en längre tid, och nu fyllt vartenda skrymsle, varenda hålighet och plötsligt finns där, alldeles självklart.

11 kommentarer:

  1. Stolt adoptivmamma05 mars, 2013 19:29

    Oj så vackert du skriver ännu en gång Helga. Jag blir så berörd, tårarna kommer...

    SvaraRadera
  2. Känner så igen mig i det du skriver!

    SvaraRadera
  3. Jag ar glad att mina foraldrar vagade, fast da i borjan av 70-talet fanns inte sa mycket kunskap om adoptioner. Jag inser att jag fatt mojligheter jag aldrig skulle haft i Korea.

    SvaraRadera
  4. Pia, så är det ju säkert, rent objektivt, även för mina barn. Med tanke på Koreas hierarkiska struktur där familjeband är jätteviktiga och det är stigmatiserande att vara barn till ensamstående mödrar, osv, så erbjuder en uppväxt i Sverige hos oss säkert helt andra möjligheter än om de hade blivit kvar.

    Fast jag tycker att det är mycket begärt att man som adopterad ska se det eller känna någon sorts tacksamhet över detta. Utöver den tacksamhet vi alla borde känna, vi som tilldelats vinstlotter av ödet i det att vi är födda i denna tid, i denna del av världen.

    Och så kan man ju vända på det hela också. De hade kunnat hamna hos ÄNNU rikare, ÄNNU snällare (lägg till valfritt adjektiv här) föräldrar istället för oss.

    SvaraRadera
  5. Jag fick känslan när jag läste svaret att Martin (psykologen) helt bortser från de svårigheter adopterade ställs inför genom att avfärda det hela med att det hade antagligen inte varit bättre om de fått stanna kvar. Mao, de adopterade i Sverige som bevisligen mår dåligt och hamnar i djupa depressioner, på gatan eller i missbruk hade varit i exakt samma situation i sitt hemland. Det behöver ju inte alls vara sant.

    De som ställde frågan gör ju det rätta, funderar över de svårigheter som kan komma och svaret trivialiserar dessa. Tycker att det var utomordentligt illa svarat.

    Jag inser ju också att jag har fått möjligheter som jag inte hade fått i Korea men det innebär inte att mitt enda alternativ varit fattigdom eller missbruk. Idag är dessutom Korea inte ett fattigt land längre, där hälften av alla barn adopteras nationellt och kan ges samma förutsättningar utan att behöva flyga runt jorden till en annan världsdel.

    Jag är som du vet Helga, varken emot adoption eller bitter som det kanske låter nu. Det som gör mig upprörd är att någon som borde veta bättre och sitter i en rådgivande position tar så lätt på de problem som tusentals adopterade möter varje dag, problem som inte alla orkar möta. Precis som en av kommenterarna förstår jag inte heller poängen med att jämföra oss med de som blev kvar. Självklart ska vi jämföras med jämnåriga i Sverige. Och hur kan man ens sätta ett kanske framför frågan om det är en utmaning att adoptera ett barn där inte så mycket om bakgrunden är känt? Kanske inte en jätteutmaning för föräldrarna men för barnet självt är det garanterat det.

    Slutligen vill jag säga att jag tycker att föräldrarna som skrivit frågan verkar visa och gör helt rätt som undrar. Jag hoppas att de kan ta till sig kommentarerna på rätt sätt.

    SvaraRadera
  6. Det här med att problematisera är inte riktigt min livssyn...

    Jag har som du vet vuxit upp med en kusin som är adopterad från Indien. Och hon har naturligtvis all rätt att problematisera, det är ju hon som har det subjektiva perspektivet på det här. Jag vet inte om hon gör det, hon är inte den typen, men vi har också nu inte samtal på den nivån att jag vet det.

    Men i den här frågan tillåter jag, den rationella forskaren, att bara helt intuitivt konstatera att det är så fullständigt självklart att hon är en del av vår värld och vår familj och att hennes (biologiska) barn är en del av den världen (Hon bor granne med min pappa) att jag har svårt att tycka att det skulle kunna vara något fel i det, något problem. För oss är det i alla fall precis lika riktigt att hon finns där som att biologiska barn gör det.

    Det finns liksom inga rimliga alternativ att ta ställning till, det bara är så!

    SvaraRadera
  7. Men det säger jag naturligtvis inför konstaterat faktum. Att reflektera innan man väljer att adoptera är naturligtvis riktigt.

    SvaraRadera
  8. Kul med diskussion, fortsätt!

    Jag har nu läst frågan och svaret igen, och funderat mer. Min främsta kritik kvarstår, det är märkligt att Martin Forster inte berör rasism alls i sitt svar, allra särskilt som frågan faktiskt tar upp det.

    Men utöver detta tycker jag nog att svaret är ganska bra, jag tycker inte att han trivialiserar eller bortförklarar att det finns en grupp adopterade som mår dåligt. De finns, men enligt forskningen är de inte i majoritet.

    Han tar upp anknytningen som viktig, och där håller jag inte med den kommentar som avfärdar den. Jag tror att anknytning är oerhört viktig. Den lägger grunden till känslan av att ha ett värde, att vara viktig och duga precis som man är. Även det är han inne på, att acceptera sitt barn som det är, en utmaning även för biologiska föräldrar skulle jag tro.

    Både fråga och svar kan läsas från så många olika perspektiv. Hur ska man göra för att det ska bli bra? Gäller frågan barnets första tid, eller hela barndomen? Eller hela livet? Blivande adoptivföräldrar har en tendens att fokusera på de första åren, bärsjalar och samsovning och lång föräldraledighet. Vuxna adopterade lägger sitt fokus - av naturliga skäl! - senare i livet.

    Mitt intryck, inte bara efter den här diskussionen, utan av många andra, är att vi adoptivföräldrar tycks underskatta den rasism och det utanförskap som våra barn möter ute i samhället. Kanske blundar vi för den, kanske skyddar barnen oss genom att inte berätta om den. Men nu när det finns en hel generation med vuxna adopterade som kan vittna om sina erfarenheter, är det vår skyldighet att ta till oss berättelserna.

    Exakt HUR man gör för att rusta sitt barn, vilka verktyg som är bäst (utöver god anknytning, bärsjalar, bakåtvända vagnar och samsovande - ja, jag raljerar lite), det är en fråga jag funderar mycket på.

    SvaraRadera
  9. Om jag får lov att vara en aning provkativ här så tänker jag att det är lite av ett vågspel om det barn man adopterar blir Marika Carlsson eller eller Tobias Hubinette.

    SvaraRadera
  10. Det här har jag som du förstår fortsatt att tänka på.

    Att den här diskussionen behöver pågå säger sorgliga saker om det svenska samhället.

    Det tänkte jag direkt på när jag å yrkets vägnar tittade på den här broschyren:
    http://www.pg.com/fr_CH/_pdf/PG_Animal_Research_ENG1.pdf

    Det är förstås inte så att det inte råder rasism i USA (där företaget hör hemma). Men det är mer självklart där att man kan se ut på många olika sätt och vara amerikan ändå.

    Det BORDE banne mig vara självklart i Sverige också.

    SvaraRadera
  11. Å vad jag håller med dig, annannan! Jag tror och hoppas att detta blir alltmer självklart. Men att vi ännu inte är där är uppenbart, och vi gör ingen någon tjänst genom att förneka det.

    SvaraRadera