Jo, vi tittade på Skavlan i fredags. I början med en växande motvillig... tja sympati är ett för starkt ord, men respekt för JÅ:s öppenhet och ärlighet om sin sjukdom. Det var ganska imponerande, faktiskt.
Sedan började Skavlan med sina frågor som gett honom beröm i vissa kretsar och orsakat storm i andra. Själv vet jag inte riktigt. Det var inte orimligt tuffa frågor för en politiker, det tycker jag inte. Å andra sidan är det inte riktigt de frågorna jag vill ha svar på heller.
Dagen därpå läser jag en krönika som sätter ord på mina känslor. SD:s retorik skrämmer mig på djupet, precis. Den träffar mig rakt i hjärtat. Det hade jag velat höra ett resonemang om.
Någon dag tidigare hände en sak som fick mig att fundera. Q frågade vem som bestämmer i Sverige, efter en kort förvirring förstod jag att han menade vilket parti, och jag svarade kort: Socialdemokraterna. Bra, sa Q. För om Sverigedemokraterna får bestämma så får inte vi som är bruna vara kvar här.
Jag tog honom i knät och förklarade att inte ens SD tycker så. Du och Y är svenskar, ni har svenska pass, det kan ingen ta ifrån er. Han verkade lugnad, och så var det dags att gå till skolan.
Inom mig snurrar frågorna. Intressant att han definierar sig själv som brun, så självklart och tydligt. Vem har pratat om SD? Förmodligen någon kompis. På ett hotfullt sätt? Nej, det verkade inte så, Q var snarast saklig. Överdriften är inte så konstig att förstå, barn är kategoriska, världen är svart och vit. SD är dumma, helt enkelt.
Fast jag inser ju att det bara är en tidsfråga innan Q på något sätt möter någon som inte tycker att han hör hit. Det gör ont att tänka på, men det vore ett svek att inte göra det.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMin dotter är fem. När vi första gången pratade om politik med henne hade hon några månader kvar innan hon skulle fylla fyra. Jag och hennes pappa var fortfarande gifta då. Vi var på en stor loppis och hade precis röstat i kyrkofullmäktigevalet. Någon av oss tyckte att det var märkligt att Sverigedemokraterna stödde upp i det valet utifrån de värderingar som de har och de som kyrkan har. A tyckte att Sverigedemokraterna hade ett fantastiskt roligt namn. Hon började sjunga en sång om det namnet, jag ville sjunka genom marken.
SvaraRaderaDet blev ett samtal och då tror jag att jag förklarade det ungefär så som din son får det förklarat. Jag sa att vissa människor har annan färg på huden och Sverigedemokraterna tycker inte att de människorna är lika bra som de som ser ut som grisar i huden. En väldig förenkling. A går på en multikulturell förskola men hennes association till annan hudfärg var hennes pappas fräknar. Så Sverigedemokraterna tycker inte att pappa är lika bra som mamma således är de dumma. Snart är det dags för en vidareutveckling av resonemanget men jag tycker det är svårt att veta hur jag ska formulera mig.
Visst är det svårt! Jag antar att man kommer rätt långt bara genom att besvara frågor. Annars är det lätt (åtminstone för mig) att förlora sig i resonemang och antaganden, att svara på och prata om sådant de egentligen inte undrar över.
SvaraRaderaSamtidigt är det ju också med barnets blick som man får en annan syn på saken. Varför sitter han där? För att han vill ha pengar. Varför då? För att köpa mat kanske. Varför är det ingen som ger något till honom? Varför kan inte vi göra det? Och så vidare.
Hur vore det att säga att SD tycker att det är konstigt och besvärligt med ett samhälle där människor ser ut på många olika sätt och tänker på många olika sätt, och att de tror att det skulle vara bättre och enklare om det bara fanns människor som ser ut som de själva?
SvaraRaderaÄr det att göra det för komplicerat, för nyanserat? För välvilligt gentemot SD?
Vår sån på fyra sa "Du ser ut som en pepparkaka! Så god att jag vill äta upp dig!" till en ljusbrun flicka på förskolan igår. Vi föräldrar pratade länge först om hur vi skulle prata och förklara för honom om rasism och hur andra kan bli ledsna för vissa saker som sägs. Men vi började med att fråga vad han menade och fick svaret "Hon har ju en brun overall!".
SvaraRaderaÖnskar att alla fick förbli som barn ibland.
Det här påminner mig om en insändare jag läste i Femina för säkert 25 år sedan men som verkligen gjorde intryck på mig. En mamma berättade om hur hon med sin pojke på kanske fyra år sett en ungefär lika gammal pojke som hade något synligt funktionshinder. Medan hon drog efter andan och tänkte på hur hon skulle ta upp frågan med sin pojke sa han "Titta mamma! Han har likadana sandaler som jag!":
Radera