Lunchade med favoritkollegan och livbojen från gamla jobbet idag, och hade jättetrevligt. Pratade i mun på varann i nittio minuter. Lyckades dessutom få varandra att gråta över sushin. (Vi delade begravningsminnen.)
Jag frågade honom om en annan gemensam kollega, tidigare omnämnd här i bloggen, och han var tyst en stund innan han svarade. Det räckte.
När jag kom ut på jobbet om att vi skulle adoptera, sa alla att å, det ska ju H och hans fru också göra! När jag nästan två år senare kom tillbaka efter föräldraledigheten, hade de köat länge och väl. Nästan varje vecka pratade damerna på faktureringen om H:s och hans frus förestående adoption. Själv frågade jag honom aldrig. Rätt eller fel, men jag tänkte att han vet ju att jag har adopterat. Vill han prata så gör jag det gärna. Men från mig åtminstone ska han slippa få frågorna, de välmenta men tröttsamma.
För det blev aldrig något barn för dem. Och H har ingen fru längre, sjukdomen som var en del av deras liv under många år, segrade till sist.
2006 väntade vi båda. Idag har jag en sjuåring och en nästan-fyraåring. Han är ensam. Tanken är nästan outhärdlig.
Jag ska aldrig, aldrig gnälla mer. (Jo, det kommer jag att göra, förstås.)
Jag ska vara tacksam varje dag. Jag ÄR tacksam varje dag.
Faktiskt så var det inte ens jobbigt att Y vrålade i fyrtiofem minuter idag över att han inte ville gå och lägga sig.
Sorgligt och fint.
SvaraRadera"So how can you tell me you're looonely and say for you that the sun don't shine. Let me take you by the and and lead you through the streets of London. I'll show you something to make you change your mind"
brukar jag försöka komma ihåg att sjunga för mig själv då och då...
Perspektiv är bra. Men i slutändan är man sig själv och sina skitprobem närmast, fast det vet du ju redan.
SvaraRaderaPrecis. Det var perspektivet som var poängen. För det finns, åtminstone för mig, en absolut gräns när det inte längre är tämligen bagatellartade bekymmer det handlar om, utan livskriser. Barnlösheten var ju en sådan för mig, definitivt min största och kanske rentav min enda.
SvaraRaderaAtt som nu vara irriterad på min dåliga chef, min egen oförmåga att hitta ett jobb jag trivs med, alternativt nöja mig med det jag har hittat, det är bekymmer i en helt annan liga. Till och med sovproblemet, hur jobbigt det än är, är bagateller i jämförelse.
Gråter ... och tänker på vilka vändningar livet kan ta. Bäst att njuta varje dag!
SvaraRadera