Det är olikheterna man ser

Redan när Q var ganska liten fascinerades jag av att han var så fysisk. Till skillnad från mig har han alltid varit både djärv och säker. Han klättrade och klängde och i början hade jag hjärtat i halsgropen hela tiden, men ganska snabbt lade det sig till rätta. För jag insåg att jag inte behövde vara särskilt orolig. Q hade och har koll. Det må se våghalsigt ut, men han gör sällan något han inte klarar av.

Han springer fort som vinden och lämnar jämnårige kompisen långt bakom. Fast sedan stannar han och väntar som en bra kompis ska göra.

Jag som i likhet med kompisen har två vänsterfötter och alltid sprang långsammast av alla trots mina långa ben, är som sagt fascinerad och frapperad.

Jag var övertygad om att Q i skolan skulle bli känd som klättraren, han som inte kan sitta still. Men nu efter två utvecklingssamtal tonar en helt annan bild fram.

Nja, säger läraren, visst springer han och hoppar och så, men det gör ju alla barn. Nej, det man tänker på med Q är vilken livlig fantasi han har. Vilka lekar han hittar på! Han och bästisen och en pojke till, de leker långa, komplicerade lekar, alltid med fantastiska teman.

Där ser man. Inte har jag tänkt på det, att Q skulle vara särskilt fantasifull.

Tills jag hör mig själv. På påskaftons eftermiddag tycker jag att pojkarna kan ta en paus i godisätandet, de har varsitt välfyllt påskägg som de arbetar sig igenom. Nu kan ni väl lägga undan äggen, föreslår jag. Som väntat tittar de på mig med föga entusiasm.

Ni kan leka pirater och att äggen är skattkistor, och så gömmer ni dem, i sängarna till exempel, och så kan ni rita skattkartor.

Den trådändan räcker att spinna vidare på. Jag ser hur det glimtar till i Q:s ögon, han skuttar iväg, tätt följd av lillebror. De leker i en dryg timme, utan att äta godis.