Trött, trött, trött. Fast glad. Och inte alls så trött som förr, före barnen. Då trött också betydde ledsen.
I torsdags kväll kom jag hem efter tre nätter borta. Y var förkyld och hade hostat sig igenom nätterna. Han är jordens största pappagris utom när han är sjuk, då regredierar han och vill bara ha mamma. Natten till fredag vaknade han just som vi hade somnat och skrek i nästan en timme. Hysterisk, ledsen, okontaktbar. Det som till sist fick honom att lugna sig var att sitta i min famn och bli vaggad. Sådan är han aldrig annars, det brukar alltid vara O han vill ha.
Nästa morgon skulle pojkarna på teater med sin dagmamma. Bilbrist rådde, och eftersom jag varit borta några dagar och jobbat intensivt under dessa, tyckte jag att jag kunde ta förmiddagen ledig. Så jag åkte på barnteater på fredag förmiddag. Q satt i mitt knä under hela föreställningen, blickstilla och trollbunden, utan att släppa min hand.
Jag är tacksam över att mina barn så väl förmår uttrycka sina behov. När jag har varit borta behöver de min närhet, och de kräver den också. Tydligt, det går inte att missa. De lär mig att vara deras mamma.
Så blev det helg, och O kallades in att jobba övertid. Årsskifte stundar, då system ska startas om och saker göras rätt, annars blir konsekvenserna stora för många. Inte mycket att säga om det. Lördagens väder var så genomjävligt att jag och barnen faktiskt inte satte våra fötter utanför dörren. Vi la pussel, spelade schack (Q vann!), tittade på Ture Sventon, åt lussekatter, lagade biff stroganoff, sydde julstrumpor och grälade en hel del. I umgänget med mina söner är det tvära kast. Än driver de mig till vansinne, än smälter jag av värme och kärlek och skratt. Men när det blev övertidsarbete även på söndagen trotsade vi vädret och våldgästade min syster och svåger, som julpysslade och lagade julmat tillsammans med vänner.
Medan Y pillade fast nejlikor i en apelsin och Q klippte pappersstjärnor kom det över mig ännu en gång, som det gör ibland. Det är för jävligt att det inte går att vara ensamstående mamma i Korea. Det är en stor skam att ett av världens mest utvecklade länder inte kan eller snarare vill stödja föräldrar som av olika skäl har svårt att ta hand om sina barn. På andra sidan jorden lever två kvinnor som har lämnat ifrån sig sitt kött och blod. Sörjer de? Förtränger de? Hur överlever man?
Och samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam och glad. Mina barn skänker mig mer glädje än någon eller något annat gjort. Varje dag. Hade det inte varit för dessa kvinnors trauma och Koreas förhatliga system, hade jag inte haft dem. Hur lever man med det?
Inte vet jag. Fast det gör jag. Och ibland tänker jag på det. Men inte alltid.
Helga att det är som det är i Korea är fruktansvärt. Skamligt! Tycker jag själv rent personligen. Detta är verkligen en av orsakerna till att jag sedan vuxen ålder inte är sådär väldigt nyfiken på landet och kulturen från det land där jag också är född. Jag känner en slags likgiltighet och faktiskt nästan lite avsmak till ett system och en kultur som inte kan ta hand om sina egna barn. Trots att det är ett rikt land. Att det inte handlar om svält och fattigdom utan enbart om "ovilja" att ta hand om de barn som kommer till världen "utanför" set gammaldags och konservativa system som råder. och att ingen verkar vilja ändra på detta.
SvaraRaderaMEN detta är inget jag tänker på dagligen. Det är något jag känner OM jag tänker efter eller ställs inför frågor om adoption etc. Det är heller inget jag tycker att vi adopterade eller våra föräldrar som adopterat bör känna någon som helst skuld eller så inför. Att folk ute i världen vill ta hand om de barn som mödrarna i landet där barnen fötts inte kan det är väl enbart en välsignelse. tycker jag. Att mödrarna själva mår otroligt dåligt över detta är tragiskt och sorgligt. För jag gissar att de gör det. I min värld "måste" man ju göra det. De undrar säkert. Hela livet. Men som sagt, det är inget som ni som adopterat ska skuldbelägga er med. Alls. Livet är inte rättvist. Tyvärr. Nu har dock du fått två underbara söner och de har fått en underbar mamma. Livet kunde varit mycket värre än så. För er alla. Förhoppningsvis har deras biomammor nu fått andra barn som de kan få älska på det vis en mamma borde få älska sina barn. Och förhoppningsvis kan de använda sina erfarenheter till att försöka (på olika vis) att förändra det synsätt och den kultur som gjort att de tvingades lämna ifrån sig sina andra barn. och om de INTE gör det så ja, då vet jag inte om jag ens orkar tycka så synd om dem. Egentligen. Vi lever alla med det samhälle vi förtjänar. Lite iallafall. Det är ju faktiskt VI människor som ÄR samhället. Kulturen. Om ingen VILL förändring, Hur ska den då någonsin kunna ske??? Ever?
Njut av dina barn Helga! grälen, utmattningen, sömnbristen och framförallt alla soliga stunder!! Ingen är värd dem bättre än du, din man och dina söner. NI är en familj! NI har jobbat för detta! Ni finns för era barn och de kommer därmed finnas för er. Så enkelt är det mitt i denna komplicerade värld.
Stor Varm KRAM!
Ibland skäms jag över hur sällan jag tänker på mina barns biomammor. Men när jag tänker på dem, då undrar jag verkligen hur de har det. Hur de har gått vidare. Den ena är jag inte så värst orolig för, men den andra hade en ovanligare bakgrundshistoria. När jag läst om henne i childstudy grät jag hela kvällen och ville adoptera henne också. Det blir jobbigt att berätta om henne för barnen, den dag det är dags.
SvaraRaderaJag försökte fråga socialarbetaren som följde med oss till fosterhemmet om vilket slags liv en ensamstående 20-nånting tjej lever i Seoul rent allmänt - hur bor man, vad tjänar man om man jobbar på t.ex. en snabbmatskedja, men hon verkade inte förstå vad jag menade. Eller så ville hon inte förstå. Ibland känns det som om jag borde bry mig mer - samtidigt vet jag ju att det inte finns nåt jag kan göra, mer än att ta så bra hand jag kan om de här barnen. Och det gör jag ju (fast det ibland inte känns så).
För övrigt blev barnen uppraggade av en modellagentur utanför NK:s skyltfönster igår kväll! Lilla tjejen tyckte det lät underbart att få klä sig fin och bli fotograferad, sonen var mer skeptisk men kan eventuellt tänka sig att ställa upp när han förstod att man får pengar som man kan köpa leksaker för. Jag förvandlades BUMS till värsta amerikanska monstermorsan och betedde mig som om detta var det bästa som hänt mig.
Är ni lediga i mellandagarna? Vi tänkte eventuellt ta oss till ett lekland om vädret slaskar för mycket, vill ni kanske hänga på?
Kram
Anka
Gärna Anka! Det vore kul att ses.
SvaraRaderaHaha, Y är faktiskt också fotomodell. Har inte nämnt detta i bloggen ännu men nu kunde jag inte hålla inne med det.
Jag njuter i fulla drag av mina barn och har inte det minsta dåligt samvete för det (men dina ord värmer extra Saltis, eftersom du själv är adopterad). Samtidigt tycker jag inte att jag väjer för de svåra tankarna heller. Jag är själv förvånad över att det går att jämka ihop det hela så bra som det gör. Men det ska bli spännande när barnen är så stora att de uttrycker sina egna åsikter, då kommer jag nog att sättas på prov.
Jag minns att jag var förvånad över att jag så lätt kunde lämna barnlösheten bakom mig när vi fick Q. Omedelbart hade jag en stark känsla av att han var helt separerad från vår trista historia, samtidigt som den förstås var en förutsättning för vårt möte.
Jag tänker nu och då på mina barns mammor. Det finns detaljer i särskilt den enas bakgrund som är hjärtskärande. Jag skulle ge mycket för att få veta att de har det bra idag.
Tack Helga vad fint att du känner att mina ord ger dig lite värme. :-) Och jag tycker det är så otroligt fint just ATT du tänker på dina söners biomammor. Och att du är så öppen med dina tankar och funderingar och känner att den dagen barnen blir tillräckligt stora så kommer du mer än gärna att prata om detta. Svara så gott du kan på frågor. Ja, det GÖR du ju faktiskt redan! :-) DET tror jag är en av nycklarna till att man som adopterad känner att ens familj ÄR ens familj utan att det på ngt vis behöver bli komplicerat. Just det att man tillåts fundera, spekulera, prata, fråga och tänka TILLSAMMANS med sina föräldrar och syskon. OM detta är vad man vill.
SvaraRaderaKRAM!
Fint skrivet!
SvaraRaderaJag tror att du hjälper pojkarna mycket genom att ha tänkt dessa tankar innan de tänker dem själv. Du är en så bra mamma, tycker jag.
SvaraRaderaDet är svårt att greppa att ett rikt land som Korea adopterar bort barn, men vad jag förstått präglas landet (både nord och syd) av en konfuciansk tradition som verkar svår att rå på. I framtiden ändras det förhoppningsvis, man kan hoppas att nya generationer vill leva ett i ett mer liberalt samhälle. Men det verkar ta tid.
Jag är själv en helt ensamstående mamma i Sverige med förskola, barnbidrag, underhållsstöd och nattdagis då jag jobbar skift. Jag lever dessutom i ett samhälle där det inte är en skam alls att vara ogift mor som övergivits av barnafadern.
Jag tänker sällan på mina mindre lyckligt lottade medsystrar ute i världen, men om jag kunnat svinga en trollstav hade jag gett dem alla de förutsättningar som vi har i Sverige.