Tredje advent var som sagt fin, men några sammandrabbningar blev det förstås. Dagen därpå läser jag om cannabis och att tonåringar alltid testar gränser. Jag undrar banne mig hur Q:s tonårstid kommer att bli.
På vägen hem från förortscentret där vi inhandlat saffran och annat får Q som brukligt springa i förväg. Vi går på gångvägar och han vet att han ska stanna och invänta mig vid övergångsstället. Tror jag. Men när jag kommer fram är han mitt ute i gatan, den är gudskelov tom på bilar. Jag ropar högt och argt, och säger sedan upprört att du vet väl att du inte får göra sådär, det är farligt!
Q vindar med ögonen och härmar mig med tillgjord röst. Jag morrar inombords men försöker en gång till. Q härmas igen. Härdsmälta hos mig, som yttrar sig i att jag tar honom hårt om ansiktet med båda händerna och ser honom stint i ögonen. Först då bryts hans tuffa attityd, han blir ledsen och arg och börjar gråta.
Vi går hemåt, ett sorgesamt par. Q vrålar, jag är arg och ledsen (varför når jag honom inte med mindre än att bli så förtvivlat arg?) och fortfarande rejält uppskakad och rädd. Q stannar och förklarar hickande att han måste kissa. Jag vill hjälpa, men han kan själv. Men jag får hjälpa honom att dra upp byxorna efteråt, och passar på att krama honom och intill hans kind säger jag precis det jag känner.
- Vad du skrämde mig. Tänk om det kommit en bil och kört på dig och du dött och jag inte haft någon pojke mera, då hade jag nog inte velat leva själv.
Kanske tar jag i för mycket, men det är från djupet av mitt hjärta utan några överdrifter. Q begrundar en stund.
- Men mamma, jag såg mig faktiskt för. Jag kan gå över gatan själv.
- Jo, jag förstår det, men jag tycker att du är för liten än så länge. Man måste åtminstone gå i skolan.
Q ser trumpen ut.
-Ja, jag vet att du tycker det. Och inte får jag tända tändstickor själv heller!
Jag tappar nästan andan när jag läser, jag skulle ha kunnat skriva det här inlägget själv. Ordagrant. Allt är så likt min H. Situationen i sig, envisheten, ovilligheten (kanske tom oförmågan) att lyda order, att man måste ta i så mycket mer än man vill för att kunna nå fram och resonerandet efteråt.
SvaraRaderaJag har skrivit det här innan - jag var ju tydligen själv lika dan som barn. Också med blygseln faktiskt... och jag hade lugna tonår sedan.
Vi hade ett jättebra samtal med en specialpedagog på förskolan för ett tag sedan och kontentan var ungefär "jag förstår att det är jobbigt men det kommer att bli väldigt bra när impulskontrollen kommer ifatt". Den delar jag med mig till dig med.
Min son hade en period där han ofta sprang rakt ut i gatan. Visst tittade (sneglade) han efter bilar, men är man liten så är det inte riktigt möjligt att ha full kolla på trafiken. Jag höll på att få hjärtstillestånd vid ett par tillfällen och oroade mig såklart.
SvaraRaderaNu har han en period där det är tvärtom, han är ganska ängslig och närmast fastkedjad vid min hand. Det går inte att släppa handen eller lämna honom en minut när vi är ute. Så nu oroar jag mig för det... Är det inte det ena så ska det tydligen vara något annat ;-)
Å Helga,
SvaraRaderadu det låter bara som om ni är inne i en "jag-kan-det-själv-period" som jag inser verkar vara från typ 2,5-???? Förståeligt att du blev så arg. Rädsla kan göra en fly förbannad. Men underbart att du kan se det från Q's perspektiv också. det är inte alltid lätt det här. Att ge de tillräcklig frihet för att de ska lära sig och även få känna sig stolta. Och samtidigt visa att vissa saker är farligt och att man som vuxen VET att det är mycket större risker än vad de någonsin kan tänka sig.
Kram till er båda!!!
Håller så mycket med ovanstående kommentarer! Jag säger också: som hämtat ur mitt liv med min 6årige Isak som "aldrig" lyssnar och så står jag där och skriker fram det jag ville att han skulle lyssna på från början:( Usch, så jag ångrar mig efteråt, läxar upp mig själv och lovar att nästa gång ska jag göra "rätt"...
SvaraRaderaTycker att du gjorde helt rätt som uttryckte din värsta farhåga för Q! Jag använder samma "taktik" med sonen (med måtta).
Susanne
Han måste tydligen ha så tydliga gränser. Jag tycker det var bra att du visade honom allvaret i vad du hade bestämt.
SvaraRaderaAnonym - huvudet på spiken! Jag börjar faktiskt tro att Q helt enkelt inte KAN lyda i de här situationerna. Det handlar inte om att han inte vill, han kan nog helt enkelt inte. Nu ska jag "bara" klura ut varför. Jag tar till mig dina tröstande ord. Vad skönt ändå att du var likadan själv! Jag var inte alls som Q som barn. Envis, ja. Men inte alls så utmanande och självständig.
SvaraRaderaSom vi ju redan konstaterat, våra barn är väldigt lika.
SvaraRaderaScenariot inklusive din reaktion hade lätt kunnat vara mitt och Lills. Eller har nog till och med varit det något gång.
Du verkar vara en så klok och tänkande människa så jag får anta att du redan har koll på den här boken:
SvaraRaderahttp://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113034812&gclid=CO-W0fXTkK0CFc5YmAodDB33mw
men någon kanske jag glädjer med tipset ändå!
Tack för tipset! Jag har faktiskt inte läst Trotsboken - tror jag! Kanske har jag månne lånat den någon gång på bibblan? Men jag läser med stort intresse intervjuer med Malin Alfvén, hon verkar så klok!
SvaraRadera